Ny Bloggadress

Bloggen fortsätter mer eller mindre som vanligt, under denna adress.

Samtidigt ett år senare

Ett år är ett år är ett år.

Fullständigt osynligt, ett tidsbegrepp, ett påhitt från människans sida för att organisera den kaotiska existensen.
Ett år kan i sig själv inte föra dig någonstans, ty det finns inte, det är du själv som för.

För ganska precis ett år sedan lyssnade jag till henne och kände mig nog ganska sådär, ganska såhär.

Att lyckan inte existerar tror jag inte på.

Men jag tror att den inte kan vara närvarande hela tiden, den har annat att göra, och att det är i dess frånvaro vi behöver finna tillförsikt och bli tillfreds, inväntandes dess återvändo.

Men den är här nu.
Här och nu är den.

Such stuff as dreams are made on

Drömmar görs av sådant och av sådant.


The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on; and our little life
Is rounded with a sleep.

- Shakespeare

Det som göms i vatten kommer upp i vår

Det slog mig nyss att förra våren, då mina föräldrar kom till Paris för att hälsa på under aprils första dagar och vi gjorde en högst oturistig turisttur med båt på Kanal St-Martin, hörde jag någonting av exeptionellt intresse.

Man påstod att vart nionde år töms kanalen på allt sitt vatten med anledning av vårstädning.
Allt fiskar man upp - fiskarna först och resten därefter.
Till den vanligaste fångsten hör kylskåp, cyklar och madrasser. Inte colaflaskor, inte plasttallrikar, vantar eller skor.
Kylskåp.

För att rädda fiskarna skickar man ner svaga elchocker i vattnet, vilket skrämmer dem, får dem att simma upp mot ytan, där de sedan kan samlas ihop och evakueras i provosorisk damm.

Senaste vårstädningen skedde år 2001 (den sammanföll ganska exakt med min egen senaste vårstädning), och jag minns att jag på båten innerligt hoppades - utan att tro - på att fortfarande befinna mig i Paris år 2010.

Jag inser att jag nu måste ta reda på när denna fascinerande föreställning äger rum.
Det är ju inte ofta man får en sådan chans att gå till botten med saker och ting.

När man talar om vädret

Jag pratar med min vännina som sitter i sin skyskrapa i Genua och betraktar marssnön falla över hamn och lyftkranar, kontainrar och Liguriska Havet.

Snön faller i Genua - faller på olivträden som så sent som i oktober var vår resas silvergröna dekor.

Det är kallare än i Skåne, och italienarna säger åt min vännina att cykla tillbaka hem.

Jag läser att snön - en annan eller densamma - faller på Korsikas kristallblå vatten där jag i oktober flöt viktlös, substanslös som en snöflinga.

I mitt Paris skiner solen. Inte bara i mitt, det är inte som jag hittar på -

det är högvår, vinterkyligt men försommarsoligt.

Jag är fullständigt täckt i mörkbruna prickar, jag sitter på parkettgolvet och läser i korsdraget mellan köksfönster och balkongdörr.

Allt är fel, precis helt upp och ner och ut och in, oförklarligt, onaturligt och ljuvligt.

Ljuvligt växthuseffektivt.

Personligen

Att vara personlig på min blogg passar sig inte, det har jag för länge sedan bestämt och sedan dess rättat mig efter.
Språk, ämne och Paris - dessa tre och störst av allt är språket - det ska inte handla om vad jag säger, vad jag gör, hur jag klär mig, vad jag dricker - definitivt inte om hur mycket jag dricker - livets beständiga förändring, jobb som jagas, vinns och mists, civilstatus som modifieras, mina tårar eller andras - jag gråter hellre i Paris - den potentiella bokens potentiella titel, författartävlingar, spärrade bankkort, att plötsligt vakna upp bredvid någon om söndagsmorgonarna och smärre förkylningar.
Det här är ingen dagbok.

Sanningen är att jag skriver för mig snarare än för er.
Bloggen är en övning, ett projekt, en kollektion som vill bli till mer än vad den är.

Det är onekeligen ganska tråkigt - tråkigt för mig och dödstrist för er.
Jag vet att mina närmaste läser min blogg, och att tillgång inte lever upp till efterfrågan.

Men så är det ju detta med erfarenhetens vishet.
Jag pratar i telefon med min pappa som säger:
- Farfar är mycket orolig, han tror att du börjat röka.

Jag är perplex, förstår ingenting, niente, rien du tout.

Pappa säger till mig att min lillebror hävdar att farfar sagt till honom att han läst min blogg och att jag där beskrivit hur jag står och röker på min pojkväns balkong.
Total rundgång.

Det här är ingen dagbok.
Denna blogg handlar inte nödvändigtvis om mig, även om den utger sig för att göra det. Denna blogg är precis lika fiktiv som vilken roman som helst, det är en skapelse av en gestalt som även om den påminner om mig inte är jag.

Attention mes amis - farfar - man ska inte tro på allt man läser.

Domestic eloquence

Min vän bråkar med sin pojkvän, skäller ut honom efter noter, slänger telefonluren i väggen, ska packa sina väskor, lämna honom, lämna landet, vill aldrig igen se honom, vill honom inget gott.

- Jag vill honom inget gott, säger hon.

Det är fantastiskt med människor som trots sina passionerade aggressioner förblir så förkrossande vältaliga.

Hon vill honom inget gott.