onsdag 29 juli 2009

På tal om Boccelli

Att ta upp Andrea Boccelli häromdagen var lite av en chansning. Man vet aldrig hur folk reagerar när så känsliga ämnen berörs. Men ni kan härmed glömma vad jag då sade - och vad jag någonsin sagt - om denne halvt avdankade, halvt poppiga operasångare. 
Ty jag har funnit någon annan. 
Hans namn är Gianluca Ginoble, han är fjorton år och deltagare i italienska Ti lascio una canzone. 

Ja, även jag har snyftat hysteriskt till såväl Susan Boyle som Paul Potts i Britain's got Talent, men det där är historia nu. Ingen annan än Gianluca är längre värd min uppmärksamhet. 
Och om jag någonsin får en son ska han kunna sjunga precis sådär. 
Annars kan det va så. 


Shakespeare As You Like It

När jag åkte till London hade jag för ambition att gå och se En Midsommarnattsdröm på Shakespeares Le Globe. Naturligtvis var biljetterna slutsålda - kanske för att bokningsförsöket utspelade sig två och en halv dag innan tänkt föreställning. Som kompensation för denna förlust besökte vi trots allt utsidan av Le Globe, eller rättare sagt souvenirshoppen, vilken ni förstår utgjorde en sällsam lockelse på min turistiska sida. 

Jag studerade var pinal; vart vykort, förkläde, pillerburk, anteckningsblock, kulspetspenna, kortlek, fickspegel och tygkasse innan jag - i ren frustration över såväl utebliven pjäs som de diverse attiraljernas meningslöshet - beslutsamt betalade sju pund för en lingonochsmjölk-färgad mugg med texten All the world's a stage

Aldrig tidigare har jag köpt en mugg. Och sannolikheten att vansinneshandlingen skulle upprepas är närmast obefintlig. Men trots detta dricker jag nu en sen kvällskaffe ur nämnde mugg, och känner mig märkligt contente. Måhända befinner jag mig ett steg längre ifrån min anti-turistiska religion, men å andra sidan så mycket närmre min Gud: Shakespeare...

Monsieur Spitzwegs syn på saken

Det är svårt att befinna sig i Paris den 29 Juli utan att prata om tomheten. Om fönster, stolar och parkeringsplatser som gapar tomma och övergivna. Om luften som är klar, hög, stillastående - nästintill lantlig. Om hur doften av kaffe och nygräddad croissant försvann bort med parisarna, försvann till kusterna, till La Baule eller Deauville. 
Och det är svårt att inte nämna tystnaden. Hur morgonens högljudda symfoni reducerats till en enda upprörd leverantör som gormar liksom i brist på annat tumult, eller hur våra steg ekar under de väldiga valven i metrons underjordiska labyrinter. 
Nej, jag tycker inte om Paris i den årstid som råder. Så jag flyr staden, medveten om Monsieur Spitzwegs missnöjda blick som på avstånd betraktar mina steg. 

"Monsieur Spitzweg tycker inte om semesterperioden. I mitten av juli försvinner trafiken från Rue Marcadet, det finns gott om parkeringsplatser längs trottoarerna och det uppstår liksom luckor i bullret, hetsen och allt det som är Paris. Färre ungar ute på torget. Madame Bornand reser till Auvergne. Symboliken är katastrofal. Varför skall man fly Paris? Arnold har bara valt en sak i livet: han valde Paris. Om Paris inte längre lockar är Paris inte längre all längtans mitt, det vore att skymfa staden."

Det hade regnat hela söndagen - Philippe Delerm

En vit dam och andra små njutningar























Samma dag jag flyttade in hos I påbörjades en totalomvandling. Från en vår som karaktäriserats av öl i solskenet, ofattbart stora nutellaburkar i skafferiet, nattliga ost -och champignoncrêpes, upptäckten av vit choklad och inte minst obegränsat med Amorinoglass, fick sensommaren en plötslig smak av stekta grönsaker, fruktsallader, vitt vin, knäckebröd och havregryn. Och av joggingturer i skymningen eller diverse spektakulära övningar i den sena eftermiddagens svalka.

Allting har hitintills pågått under lugna, högst kontrollerade former. Ingen har hyperventilerat. Ingen har fått oväntade vredesutbrott eller panikslaget och skamset gömt tomt godispapper mellan soffdynorna. Inte ens det faktum att jag häromdagen såg Chocolat, och att jag nu sitter i fönstret och läser uppföljaren Karamellskorna - i vilken den vaniljdoftande chokladen tycks rinna ut från mellan raderna - har fått mig att hissa vit flagg. 

Men. En text likt ovan måste alltid leda till ett men - annars hade den inte varit av intresse. Men det finns någonting så litet, så enkelt, så till synes alldagligt och oansenligt, som med ens hade fått mig fullkomligt irrationell. Une Dame Blanche
Det är så grundläggande att det är löjligt. En kula vaniljglass, en klick vispgrädde och några penselstreck chokladsås. Varken mer eller mindre. Som en barnlek. Som en 4-årings födelsedagskalas. 

Jag hade kunnat drömma om extravagans. Om vit mocka, romtryfflar, chilirutor, citonparfaiter, pistaschmacarons och mille-feuilles. Men dess pretentioner lockar mig inte det minsta. Det enda som nu skulle få mig på fall är det underbara hos en Dame Blanche. Och det underbara är det enkla. 

tisdag 28 juli 2009

Alla dessa ändlösa julidagar

Jag skriver ingenting och jag gör absolut ingenting. Svävar omkring i heta julidagar, parisdagar, dansar bakom öppna fönster, bakom fördragna gardiner. Läser en bok, lägger ifrån mig den och läser en annan. Kokar kaffe. Otaliga koppar kaffe som dricks upp eller förblir ouppdruckna. Betraktar det liv som inte längre pågår nere på gatan. Lyssnar på låtar jag hade glömt fanns. Känner mig arbetslös, sysslolös, rastlös eller lugn. Orkar inte sminka mig. Tar på mig vad som ligger överst i högen, klänningar menade för glittrande aftnar, plagg jag inte visste att jag ägde. Jag läser några sidor till, dricker en kopp kaffe till. Letar efter en vinflaska, men hittar ingen. Jag orkar inte bege mig ut. Jag kan inte bege mig ut. Osminkad och uppklädd i aftonklänning. Jag väntar på någonting men jag vet inte vad. Väntar ut tiden. Får timmarna - dagarna - att passera. Gör ingenting av allt det jag borde, skjuter upp det ett bättre tillfälle, vet inte när det skulle vara. Utanför fönstren, på andra sidan gardinerna, är det hett och spökligt lugnt. Här innanför hörs musik, doftar kaffe, vänds bland, steks grönsaker, provas kläder. Paris står still där utanför, och här innaför pågår någon form av halvliv i väntan. På vad? På Godot? På Ondot? På morgondagen? Eller följande? Jag vet inte. Men jag trivs bra här innanför. 
Jag kan dricka en kopp kaffe till. Läsa en sida till.
Jag kan dansa här en stund till.   

fredag 24 juli 2009

En roman

Titel: Jag hänger inte med.
Författare: Caroline Sjögren
Genre: Självbiografi/sammanfattning
Stil: Minimalistisk / stressad


Natttåg Paris. Språkkurs Sorbonne 4 månader. Lägenhet Rue du Temple. Arbetslös Paris 3 månader. Resebyråjobb Paris 6 månader. Studio Rue au Maire. Tåg Florens. Språkkurs Italien 4 månader. Rum Via della vigna vecchia. Semester Italien 1 månad. Natttåg Paris. Arbetslös Paris 2 månader. Lägenhet Rue du Sambre et Meuse. Glassjobb Paris 3 månader. Resebyråjobb Paris 1 månad. Inneboende Rue Bichat. Semester Paris 2 veckor. Bussresa Helsingborg. Semester Sverige 2 veckor. Tågluffning Europa obestämt. Resebyråjobb Paris oktober? Värdinna biologisk mässa Paris Oktober. Californien/Australien november?


Slut.


torsdag 23 juli 2009

Who said that life's no picnic?

Det finns en bloggsida till för minimalistiska skribenter.
Och då talar vi inte minimalistiskt à la Samuel Beckett, utan snarare skriv din livshistoria på sex ord - pyttelitet. Likt följande memoarer:

Innerst inne konstnär. Med livslång kreativitetsblockering.
Tvättmaskinen gav upp men inte jag.
Rädd men nyfiken gjorde jag det. (Peter Englund, ledamot i Svenska Akademin)
Behöver min hårda hud. Saknar ryggrad.

Jag vet inte ännu hur jag skulle författat min sexordsmemoar. Men när jag tittar tillbaka på den senaste tidens foton få jag lust att skriva:

Picknick. Picknick. Ännu en förbannad picknick.

Just like the movies

Mitt emot varandra, under ljuset som faller från mässingkronorna i taket på Chartier, sitter jag och F för sista gången denna paristid. Tidigare samma dag utspelade sig ett perrongsavsked mellan F och hennes pojkvän, vilket jag nu får rekapitulerat för mig.

Det känns så bekant.
Atmosfären. Ordväxlingen. Slutgiltigheten.

Jag ser framför mig natt, flygfält, tårögd Ingrid Bergman och vacker, beslutsam Humphrey Bogart. Och just när den eviga meningen ska spelas upp för mitt inre säger F:

- Och så kysste han mig en sista gång, såg på mig och sa:
We'll always have Facebook.

onsdag 22 juli 2009

Landsflykting

Italienarna tycker naturligtvis inte om Andrea Bocelli.
Lika lite som fransmännen tycker om Celine Dion.
De som lyssnar på opera anser honom vara alltför poporienterad, och de som föredrar pop tycker att han är alldeles för opera. Han hör inte hemma någonstans liksom. Ingen vill ha honom där.

Fast om man nu råkar vara svensk, med lagom som ledstjärna och mellanmjölk till frukost, vågar man då offentliggöra sin faibless? Utan att avskrivas som persona non grata i samtliga officiella sammanhang?

Ty få saker ter sig så magiska som Bocellis röst i kombination med det italienska språket. Lagom salongsberusad på en Chianti. Med en florensnatt som djupnar utanför fönsterna och några lågor som vajar lojt i den ljumna kvällsvinden.*

Så nu förstår ni varför jag lämnade Italien.
Man ville inte ha mig där.



* La bellezza di oggi

Very Insistant People

Naturligtvis går vi till Chartier ikväll.
Att jag ska dit igen nästa vecka, eller att jag var där häromveckan, har ingenting med saken att göra. För om man frågar F - eller vemhelst av mina närmsta, frankofila vänner - var de vill spendera sin sista kväll i Paris, har svaret alltid tre stavelser och ligger halvt undangömt vid de Stora Boulevarderna.

Det är ju inte för intet som vi ibland får smita förbi den kroniska halvtimmeskön. Eller blir serverade ett glas champagne, oförhappandes.

Det har krävts en del arbete för att komma dit vi är idag.

Det är tanken som räknas

Jag ringer min pappa. Det är hans 55:e födelsedag.

- Har dagen varit bra? Har du fått några presenter?
- Jag har fått en klängros.
- Det var ju fint.
- Och en maskros.
- Ursäkta?
- Och några andra blommor som E hittade i trädgården imorse.
Men i eftermiddag har jag blivit lovad en bit rulltårta. Med en klick vispgrädde. Och möjligtvis en jordgubbe.
Och så har jag blivit lovad att få spika lister i förrådet.

Underligt nog låter han nöjd. Men verkligen helnöjd.

Om och om och om igen

Men vem är Mario?
Och hur kan man vara säker på att vi ses där - förr eller senare?

måndag 20 juli 2009

Puisque tu pars (et moi, lui, elle, eux, elles aussi)

N: - Är Sarah också kvar?
J: - Nej, hon åker i skrivande stund.
N: - Och Frida?
J: - torsdag.
N - Shit. Allt faller samman.
J: - Paris upplöses framför ögonen på en.
N: - Var ute vid Rue Oberkampf igår, inte en kotte,
alla bra barer var stängda
J: - Man kan nog ha picknick i concordrondellen.


Som ni förstår är det lika bra att man ger sig av. Innan Paris förvandlas bortom oigenkännlighet. Innan det inte längre finns någonstans där man kan äta middag klockan fyra på morgonen. Eller ens klockan nio på kvällen - om man nu vill det.
De som tror att jag går till överdrift har förmodligen aldrig spenderat en augusti i Paris, men om jag förklarar att jag åker hem till Helsingborg för en mer animerad sommar, kanske ni lyckas greppa omfattningen av tragedin.
Paris försvinner på riktigt. Hela essensen tycks evaporera i sensommarhettan. Allt som kvarstår är några urblekta I love Paris - t-shirtar över dallrande ölmagar, åtföljandes ett paraply de för länge sedan förlorat ur sikte. Prydda av den detalj som slutligen jagar ut den mest inbitne parisaren ur staden: magväskan.

Les couleurs de l'été



Foto: Silvana Mercone

söndag 19 juli 2009

Une belle chose

När jag namngav denna blogg var det i referens till Francois Hardys Tant de belles choses, men också till bloggens ursprungliga syfte: Att belysa de vackra sakerna i livet. Små detaljer vars vardaglighet alltför ofta gör att vi avskriver dem som triviala, men vars trivialitet också gör dess skönhet.

Men sen började jag naturigtvis att klaga. På fransk byrakrati och saker som inte blir som man tänkt sig. På mina arbetsgivare, Paris sommarhetta, massturism, felaktiga val och folk som inte tycks uppskatta skiljetecken.
Det var varken min intention eller vad som korresponderar med bloggens titel.

Därmed:
Var kommande dag, skulle den så vara fylld till bredden av klagande och beklagansvärda inlägg, kommer också att innehålla Dagens vackra betraktelse. Eller La beauté d'aujourd'hui. Eller La bellezza di oggi, om ni så föredrar.

Lite i enlighet med Palomas (Igelkottens elegans) försök att uppmärksamma skönheten i världen genom att betrakta dess rörelser. För att finna en anledning till att leva.
Måhända är jag inte lika morbid, men vi är båda ute efter samma sak.

Aux adieux etc.

Jag befinner mig på 28 tömda, renskurade och klorinblekta kvadratmeter. Betraktandes en parisutsikt som blir svårt att lämna - omöjlig att glömma. Livet nerpackat i väskorna utanför dörren. Minnena kvarblir någonstans, jag vet inte exakt var. 
Vi flyttar igen. Åt olika håll. Jag och Sarah.
Kanske - förhoppningsvis - återses vi igen när Parishösten börjar falla över trottoarerna och trasslar in sina färger bland träden i Jardin de Luxembourg. Men sådant vet man aldrig på förhand. 
Och som alltid vid avsked nynnar vi: 


"On s'est aimé comme on se quittait, tout simplement sans penser au demain, au demain qui vient toujours un peu trop vite, aux adieux qui quelques fois se passent un peu trop bien"

fredag 17 juli 2009

Sous le ciel de Paris

Igår kväll kom den slutligen efter oss. Syndafloden. Och med sig hade den högstadiets discolampor till blixtar, vilka blinkande ovan Bellevilles hustak i samma takt som fenomenalt stora hagelstenar träffade fönsterrutorna. Ljudet överröstade alla tankar. Överröstade min panikslagna telefonkonversation med I, vilken jag hastigt avslutade då jag insåg att jag inte borde befinna mig i närheten av elektriska apparater. På Meteo France varnade man för att ge sig ut. Så jag tog naturligtvis mitt paraply för att gå henne till mötes. Det var ett skämt. Om väderbitet kan användas som adjektiv för ett ansikte som bara vände utanför porten, då var det så jag såg ut.

Jag lade mig i sängen. Jag lade mig under sängen. Jag kampade i trapphuset tillsammans med mina pårökta grannar. Jag stängde alla fönster, men trodde att de skulle spricka av haglets våldsamma slag. Jag öppnade alla fönster. Och såg rakt in i våningen mittöver, där man helt oberört skrattade och drack vin - som vore discoljuset ett välkommet inslag i kvällens soirée.

Men så är jag ju också livrädd för allt. Speciellt blixtar.
Och karuseller.

Books v. clothes

Jag ska lämna ännu en lägenhet. Uppbrott som jag vant mig vid, och som inte längre är svårmodiga utan endast svårorganiserade.
Och som vanligt är det böckernas fel. Denna ständigt - nästintill mystiskt - expanderade kvantitet av litterära alster, som plötsligt en dag lagt sig i högar lite överallt, utan att någon förstår riktigt hur de hamnat där.

Jag må ha varit omedveten om att ha inhandlat dem. Det kan ha varit i ett svagt ögonblick - det är det oftast. Hursomhelt var de aldrig destinerade för svarta 5-liters sopsäckar eller kartonger som senare ställs ut på gatan för allmän exponering och runtrotning.
Jag måste behålla dem.
Jag samlar ju på dem.
Inför mitt framtida bibliotek, vilket skall innehålla fler verk än min forna svensklärares klena femtusen.
Det är klart att det är en tävling.
Han vet bara inte om det.

Problemet är prioritering. Ska böckerna med måste något annat bort. Och valet är inte brett; utöver en stor tavla på en ung Jacques Brel i förgrunden till Eiffeltornet, några stearintäckta ljusstakar och en opraktisk (onödig?), fyrkanting, tofsbeklädd, blå hatt från cermonin på Sorbonne, återstår endast min garderob. Jag måste alltså välja ut favoriterna bland mina kläder (läs klänningar). Lite som att tvingas välja mellan sina barn, kan jag tänka mig.
Och resterande kreationer får ställas ut i en sopsäck bland grovsoporna utanför porten. För allmän exponering och runtrotning.
Jag undrar om något av fyllorna i vår trapp skulle se tjusig ut i min korallfärgade klänning...

Långt bortom Paris...

Nej, jag har inte la tête dans les nuages idag, som sedvanligt en gråvit fredagseftermiddag på en kontorsstol i Paris. Det befinner sig långt mer söderut. Bland vidsträckta, lilablå lavendelfält. På nyvakna marknader, i pinjeträdens skugga, längs vinrankorna, under antika akvedukter, hos mistralvinden, besk pastis och runt portvin. Och bland tusen andra idyller som ännu bara levts genom Johan Werkmästers provensaliska skildringar.

Och tankarna färdas ännu längre än så. Beger sig mot kusten, längtar efter att återse den linje där himlen möter Medelhavet. Flanerar längs Promenade des anglais, känner historiens italienska vingslag, kryssar mellan hus som skiftar i ockragult, terracottarött och ljust kanelbrunt.

Där de korsar den spanska gränsen blir bilderna vagare, landskapet svårt att distinguera, utdraget och suddigt som betraktat genom en tågruta. Men jag uppfattar ord - ibland hela innebörder - runtomkring mig. Och dekoren tycks höljd i musik och dofter vilka ter sig förvånansvärt välbekanta. Kanske är det paella, sangria och Estrella Morente. Kanske är det till och med Carlos Ruiz Zafon, när de närmar sig Barcelonas dunkla gränder.

Jag sitter kvar i Paris. Med huvudet till synes bland molnen. Medan mina tankar försvinner bort någonstans i fjärran, mot en osynlig destination.
Men snart reser jag mig upp, tar min stol och åker.

torsdag 16 juli 2009

Ekletik på italienska

Etta på italienska topplistan - och sedan en tid tillbaka nu - ligger Domani 21/4-2009 med Artisti uniti per Abruzzo. En låt som spelats in på en enda dag, på en enda plats, och med den obetalda mederkan av samtliga 56 artister. Jovanotti. Ligabue. Eros Ramazzotti. Laura Pausini. Tizziano Ferro. Zucchero. Gianni Morandi.
Ni får bilden.
Jag erkänner att det irriterar mig smått. Att inte heller denna gång förmå motstå den banala charm som är denna musik, denna text, denna idé. Särkerligen har den skrivits på lika kort tid som den spelats in, och av samma antal människor, sett hur allting tycks lite inkastat och inklämt lite här och var. Eklektiskt, är förmodligen rätt adjektiv. Men också gripande.
Och irriterande.



Books v. cigarettes

"...still, it looks as though the cost of reading, even if you buy books instead of borrowing them and take in a fairly large number of periodicals, does not amount to more than the combined cost of smoking and drinking."

Sedan skulle man kunna ställa sig frågan: Vilket är mer parisiskt - att röka eller att läsa? Vilket passar bäst till en noir, vid ett runt bord, en uteservering någonstans på vänstra stranden? Vilket av de båda alternativen ter sig mest atmosfäriskt, njutfullt, parisiskt korrekt?

Eller ur en mer Philippe Delermsk synvinkel: Vilket gör sig bäst i betraktarens ögon?
För vars skull vi överhuvudtaget sitter på en uteservering.
Och läser.
Eller röker.

Det är den typ av vackra frågor man kunnat ställa sig om livet handlat enbart om atmosfär. Vilket det alltför sällan gör.
http://www.george-orwell.org/Books_vs._Cigarettes/0.html

Essä funnen i The Travel Book Shop, Notting Hill, London

onsdag 15 juli 2009

Soirées parisiennes

Vad gör man i Paris aftonen den 14 Juli?

Har picknick längs Seine. Dricker champagne och äter jordgubbar. Skålar för livet, staden, dagen. Samlas under Eiffeltornet, tillsammans med resten av världen, och betraktar ett ljusspel och fyrverkeri som stjäl andan ifrån en. Och åker hem bak på en cykel, längs den upplysta Concord, Nationalassemblen, Invaliddomen, Louvren, Notre Dame. I den ljumna parisnatten, under den stjärnbeströdda sommarhimlen.

Vad annars?

Vive Paris!


14 Juillet 2009, Pique-nique vers La tour Eiffel

lördag 11 juli 2009

Ta seden dit man kommer

Det är sant att jag har alltför många principer. Saker jag kategoriskt gör eller vägrar, utan att någonsin fråga mig varför. Att inte dricka mitt kaffe på Starbucks är en av dem. För att Starbucks lever upp till adjektiv likt massproducerat, opersonligt, karaktärslöst, överdrivet och något överskattat. För att i Paris dricker man sin microstora kaffe vid zibardisken, avslutar det inom loppet av några sekunder, lägger en euro och går sin väg.
Att dricka kaffe på Starbucks i Paris är som att äta på McDonalds varhelst utanför Amerika. Eller varhelst, basta.

Men i London är det annorlunda. Och det handlar inte enbart om att ta seden dit man kommer i bemärkelsen att anpassa sig. Det handlar om att vilja integreras i den tillfälliga kulturen.
Trots min läggning åt rödvinshållet skulle jag aldrig sitta och smutta på en Bordeaux, omgiven av pintfyllda engelska magar. Och jag kan med glädje äta en Fish&Chips - frityrfobi förträngd - och lyssnat på Here comes the sun istället för Je veux du soleil. För att verkligen vara där jag är.


Och således har min Londonvistelses dekor varit en Starbucksmeny - en grande frapuccino caramel min ständiga färdkost. Och detta utan minsta tillstymelse till skuld. För att ibland måste en princip ge vika för en annan. Och för att ibland, när man kompromissar sina principer, inser man dessutom vilket gott kaffe man gått miste om...

onsdag 8 juli 2009

Två städer

Äntligen stundar en kort men välbehövlig semester.
Eller kanske handlar det snarare om behovet av miljöombyte: Pampiga, haussmanska byggnader mot charmiga, engelska gatuhus. Depardieu mot Grant. Belleville mot Notting Hill. Edith Piaf mot Beatles och rödvin mot en pint. Eller två.

Men mest handlar det om att återse en kär vän i hennes tillfälliga hemstad.
Att vara tillsammans, minnas att vi fortfarande är desamma, även om vi valde olika sidor av kanalen.

*

I övrigt blonderade jag håret igår, inför det förestående äventyret. Sedan stirrade jag länge och väl på mina tågbiljetter och försökte att komma underfund med varför ditresan enbart skulle ta en timme, hemresan tre.

London kallar, som det sägs. Och jag återkommer efter helgen.

tisdag 7 juli 2009

Läs mig likt en öppen väska

Jag läste någonstans att innehållet i en kvinnas handväska är hela hennes person komprimerad.


Här har ni mig:

- Ett par svarta pumps
- Ett just påbörjat Moleskin journalistblock
- Mitt pass (jag skulle gå till banken för att betala hyran)
- En sminkväska med det sedvanliga innehållet
- Ytterligare ett anteckningsblock (för jobbrelaterade/icke litterära anteckningar)
- Kärlekens historia av Nicole Krass (hustrun till författaren av Extremt högt och otroligt nära)
- 14 förbrukade metrobiljetter
- En kulspetspenna
- 10 euro (jag äger fortfarande ingen plåmbok)
- Ett Bodyshop medlemskort
- Lägenhetsnycklar
- Ett Mavala nagellack nr. 63 Acapulco
- Ett 15% rabatts-kort fran Kookaï
- 7.66 euro i vad som avfärdats som småskrammel (jag ska definitivt tömma min handväska oftare)


Slutsatserna är era att dra.

Prenumeration på språkfascism

Jag tycker om prenumerationer. På samma sätt som jag tycker om att tillhöra en klass, en organisation, en klubb, en webbsida. Det har att göra med tanken på hur mitt namn figurerar i listor. Hur någon registrerat mig, väntar mig, kontaktar mig, skickar ut till mig. Det handlar om existens på rent administrativ nivå.

Jag vill minnas att mina föräldrar en gång prenumererade på Bamse. Men jag minns inte. Senare övergick det till Kamratposten, vilken ibland synades och censurerades innan överlämning. Mitt första egna val var OKEJ. Det handlade inte så mycket om de intelligenta, djuplodade reportagen om Brian i Backsteet Boys, som planschen på samma person - utryckbar från tidningens mittuppslag. Därefter blev det många år av Frida, vilken förmodligen format merparten av Sveriges unga flickor till de kvinnor de är idag.
Sedan tog böckerna över.

Men vad ska man prenumerera på i nutid? När man är måttligt intresserad av mode, fullkomligt ointresserad av kändisliv.
Vi i villa. Motorjournalen. Alkohol och Narkotika. Civilekonomen. Det känns inte legitimt. När det mest handlar om att få registras i en lista över utskick. Så istället har jag kört ett år av Vagabond, och på den vägen fann jag senare Frankofon, vilken ju var en dröm i tryck.

Men idag föll jag slutligen över den tidskrift var existens jag aldrig känt till, och därmed aldrig vetat hur jag törstat efter. Språktidningen.
Språkfascistisk ska den vara. Så konservativ att den franska högern blir avundsjuk. Ifrågasättandes och gnällandes. Diskuterandes semikolon.
Sanna mina ord (eller märk dem): Nu ska min existens återigen registreras. Och den kommer jäklar i det att vara rättstavad.

Att ta ett glas med Ronny Sandahl

Jag har alltid haft lite svårt för Ronny Sandahl. Sedan den där gången då han - efter att ha spenderat ett par veckor författandes, filosoferandes, calvadosdrickandes och vem-vet-vadandes i Anna-Lena Brundins montmartrelya - skulle överlämna lägenhetsnycklarna till mig och F. Det var vår fjärde dag i Paris, vi var unga, vackra, odesillusionerade och törstande efter allt som kunde tillskrivas minsta litterära värde. Men framörallt var vi fattiga som kyrkråttor. Eller snarare som tonåriga parisstudenter på CSN-bidrag.


Och så mötte vi slutligen Ronny. Som föreslog lunch vid Place de Clichy. Närmare bestämt på Café Wepler, där Henry Miller skulle ha suttit under ett obskyrt 30-tal och författat Kräftans vändkrets. Vem Henry Miller var visste vi inte då - med huvudet fullt av Hemingway. Men det visste definitivt Ronny.


Jag och F sneglade först på menyn och sedan på varandra. Och förstod direkt att litterärt värde skulle stå oss dyrt. Och så ville Ronny ha vin - mitt på ljusa dagen. En flaska på tre, föreslog han. Och beställde.
Men Ronny visade inte sig vara den förfranskade, intellektuella gentleman han utgett sig för - randing bobohalsduk, håret hängandes i ögonen och fimmanus till trots. Två år och oräkneliga vinflaskor senare har varken jag eller F spenderat en liknande summa på 25 cl rött.


Som sagt: Jag har länge haft lite svårt för den där Ronny. Men idag föll jag över en av hans krönikor på Aftonbladet. Och säga vad man vill om pretentioner, men han kan ju faktiskt skriva. (Så varför han tramsar sig med Aftonbladet är mig obegripligt. Så fort du lärt dig rättstavning och reglerna för särskrivning är du överkvalificerad för den tidningen.) Och inte nog med att hans vokabulär imponerade, fann jag dessutom innehållet av större intresse. Om fegheten att lämna och modet att stanna kvar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4260751.ab


Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg på samma tema. Men det blev en hymn till Ronny.
Som jag fortfarande anser vara skyldig mig en hundring.


Senaste krönika av densamme finner ni här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article5535257.ab

måndag 6 juli 2009

Skönheten är ett språk

Jag minns en förgången sommar då jag befann mig på mitt arbete i Sverige. Och lyssnade på fransk radio. Lite för att lära mig, mycket för att det lät så vackert.
Nu är det sommar i Paris - långt senare. Och jag sitter framför datorn på mitt jobb och lyssnar på italienska radiostationen Lattemiele. Lite för att lära mig. Snarare för att inte glömma bort. Men mest för att det som inte är mitt - inte till fullo, inte ännu - fortfarande förför och förbryllar mig med sin otroliga skönhet.

Det blir alltid måndag

Temperaturen är äntligen perfekt. Små, lätta moln har lagt sig likt en tunn slöja över Paris julisol och en sval bris sveper in någonstansifrån. Det är en ny måndag - tillbaka i mitt nya gamla liv. Det är lunchtimma och jag ska just till att ta Carlos Ruiz Zafons Ängels lek och sätta mig med benen uppe på muren längs Bastiljens marina.
Och äta pastasallad med avokado, valnötter, oliver och soltorkade tomater.
I vindens skugga.

fredag 3 juli 2009

Språkliga motsägelser

Jag beställde internet via nätet, eftersom vår vanliga uppkoppling inte fungerar.
Redan det är ju ett ologiskt påstående.

Sedan fick jag konfirmationen:
"Please note, your 1 Day Pass FON Pass expires after 365 days.."

torsdag 2 juli 2009

Solde de tout compte

Efter ett och ett halvt år i Frankrike har jag förstått följande: förmögenhet gör man sig inte på flitigt och idogt arbete, utan på frekvent uppsägande. Många månader har jag slitit, och lika många månader har jag stått där med ett fjäderlätt lönecheck i handen. Motsvarande ungefär den summa jag spenderat på lunch. 

Men två gånger har jag sagt upp mig, och lika många gånger har jag stått med en lönecheck i handen vars siffror förvandlats till en hel roman om förestående resor, extraordinära upplevelser, kulinariska extaser och förtjusande kreationer. 


Förmögenhet på franska översätts solde de tout compte. 

Pluie d'été

Så slutligen blåser vinden in. Den som plötsligt - och med den kvava sommarnattens beslutsamhet - slår upp alla fönster på vid gavel och blåser ut ljusen i kandelabern. Som bläddrar upp dagstidningar på mystiska sidor och får gardinerna att dansa längs väggarna. Som blåser iväg papper över golvet, får blommorna att darra i vasen, river ner vykort från väggarna och smäller tillbaka fönsterna lika häftigt som de öppnades. 

Nu blåser den in, den vind som var väntad. Den som föregåtts av dagar allt hetare, allt tyngre, allt mer betungande, betryckande, omslutande och instängande. Dagar som stulit all luft ifrån oss. Som klistrat fast kläderna vid våra kroppar och våra kroppar vid metrons fuktiga platsstolar. Som fått oss att söka oaser av vatten, vind och rymd som inte existerar. Och som fått oss att vilja evaporera tills endast ett tomt skinn kvarstår. Dagar som förr eller senare - för inget alternativ existerar - måste bryta ut i detta fruktansvärda oväder som slutligen blåser in genom köksfönstret en torsdagskväll strax innan midnatt.

Vet ni vad ett sommarregn är?
När den tunga julihimlen brister i förunderliga kaskader. När allting slutligen rämnar, sköljer med och sköljer bort. Sköljer bort allt damm som samlats på våra kroppar och i våra själar. 
Regn som faller likt livet. All denna hetta som vi samlar på oss och som så småningom blir till blytunga moln ovan våra huvuden, ovan vår stad, ovan våra liv. Förr eller senare måste vinden tillta. Förr eller senare måste det brista. Till slut måste det regn falla vilket tycks falla i evigheter. Som likt en ström av tårar sköljer bort alla slaggprodukter och lämnar en renspolad strand. 

Sista pianot
















Här är en frågeställning kring ett besynnerligen parisiskt fenomen:
Hur kan det komma sig att vem det än är, och var man än bor, så är det alltid på översta våningen?

Och här kommer således följdfrågan:
Finns det verkligen någon som bor på våningarna under? Eller är det bara kulisser? Har vi blivit grundlurade?


Jag har minsann aldrig bott på annat än l'ultimo piano. Kursiv