Det platta land som är mitt

Med Nordsjön som sista ödemark

Och vågor av sanddynor 

för att stannar vågorna

Och de svaga klippor

som tidvattnet övervinner

och vars hjärta förblir

hos lågvattnet för alltid 

Med oändligt många dimmor

som komma skall

Med västanvinden

lyssna hur den håller fast

det platta land

som är mitt

Med katedraler som enda berg

och svarta kyrkklockor 

som pålar av olja*

Där djävular av sten

plockar ner molnen

Med dagarnas ström

som enda resa

Och regnets stigar

som enda godkväll

Med östanvinden -

lyssna till den önska sig

det platta land

som är mitt

Med en himmel så låg 

att en kanal förvillat bort sig

Med en himmel så låg

att den bringar ödmjukhet

Med en himmel så grå

att en kanal har hängt sig

Med en himmel så grå

att man tvingas förlåta den

Med nordanvinden 

som kommer för att slita sig sönder 

Med nordanvinden

lyssna till hur den bräcker

det platta land

som är mitt 

Med Italien som för ner Schelde

Med Frida den blonda

när hon blir till Margot

När novembers söner

återvänder till oss i maj

När slätten ryker

och darrar under juli

När vinden är av skratt

när vinden är av vete

När vinden kommer från syd

lyssna till hur den sjunger

om det platta land

som är mitt

I väntan på längre baguetter

Det finns ingenting som är nuet. Det är en omöjlighet - om än en oändligt vacker sådan - att föreställa sig existensen; kroppen, känslorna, tankarna - alla sinnen på en och samma gång - befinna sig geografiskt och spirituellt på en och samma plats, i ett och samma ögonblick. 

Att bara vara det man just nu andas in och ut. 

Tanken är sagolikt vackert, men saga är ordet.  

Jag kan tyckas vara här, med mitt heta rykande kaffeglas och min huvudvärk framkallad av för mycket skärmljusexponering. Att vara söndagen den 29 november, klockan 18.34, sittandes på sängen i 85 graders vinkel, med en vag löksmak av eftermiddagens sallad resterande i munnen. 

Istället är jag flytande, svävandes, försvinnandes och återvändandes. 

Jag är kommande tisdags anställningintervju: är redan nervositeten, sökande efter det rätta franska ord som alltid är fel i kontexten, jag är redan försenad. 

Jag är redan på en buss till Sverige, är redan en morgon i pappas kök, är fortfarande den julklappsträngtan jag var i en svunnen barndom.  

Jag är inte i detta rum, inte på riktigt, inte egentligen. 

Jag är någonstans mellan raderna i en Bodil Malmsten-bok, är någonstans i Finistère, eller vid någon annan av jordens ändar. Jag är Madeleinekakan doppad i lindblomste. Är i mitt eget, ett fiktivt, eller någon annans förflutna. Mitt egentliga jag kanske står staty lite varstans, om jag bara hade ögon att se med. 

Jag är redan publicerad, eller rynkig och gråtandes vid en framtidens substanslösa dator - där man ropar ut romaner i tomma intet och en läderbunden förstaupplaga poppar upp ur brödrosten - tänkandes att jag fortfarande har tiden på min sida.

Ingen har tiden på sin sida. Tiden tar inte parti. Den bara är, här och nu, där vi själva inte förmår vara. 

Allting jag gör är i väntan på någonting annat. På Godot eller Ondot.

- Vad väntar du på, Caroline? Frågar någon mig. Väntar du på bättre tider?

- Nej, svarar jag. Jag väntar på vad alla fransmän väntar på. Jag väntar på längre baguetter. 

Den ouppnåeliga drömmen

Det är söndag - det blir alltid söndag. 

Från mitt rum på bottenvåningen är himmeln utom synhåll, men de grå regnskyarna sänker sin färglöshet ner över innergården och vittnar om dagens råa kyla. Det är en av dess söndagar som redan gått om intet då man vaknar upp. Det doftar kaffe ifrån köket, men det är eftermiddagens kaffe, den stundande kvällningens värme som sprider sig. Ännu finns det saker man skulle kunna göra; adventsmässan man föreställt sig, glögg och pepparkakor, promenad under kall, hög luft, te i plastmugg längs någon av kajerna. 

Men jag förblir. I värme och dunkel, i sällskap med böcker och dator. 

För jag måste göra detta. 

Jag måste lyckas, denna gång, här och nu. 

Och inte innan dess ämnar jag ge upp.

L'inaccesible étolie - Jacques Brel

Att drömma en omöjlig dröm

Att bära avskedens sorg

Att brinna av en möjlig feber

Att ge sig av dit ingen annan går

Att älska till dess att du rivs upp

Att älska, även för mycket, även ont

Att försöka, utan kraft, utan vapen

Att nå 

den ouppnåeliga stjärnan

Sådant är mitt uppdrag

Att följa stjärnan

Oavsett mina chanser, oavsett tiden

eller hopplösheten

Och att alltid kämpa

utan att ifrågasätta eller vila

att förbanna mig själv

för ett underbart ord

Jag vet inte om jag kommer att bli denna hjälte

men det skulle lugna mitt hjärta

och städerna skulle stänkas av blått

för en stackars människa 

brinner ännu

trots att allt redan brunnit ut

brinner ännu, för mycket, för ont

Får att nå

den ouppnåeliga stjärnan

Parisparodi

Om man tänker efter har hon faktiskt rätt. 

När vi häromdagen stod mitt i Concordrondellen, och jag drog en betagen suck över den 360-graders skönhet som omringade oss, lanserade Frida idén om att det skulle vara lite för mycket. 

Rakt västerut löpte Champs-Elysées, kantad av sina bleklila julljus som föll likt regndroppar från träden, och vid avenyns slut reste sig den honungsfärgade bågen triumferande. 

I motsatt riktning - blickandes österut - stod det nya pariserhjulet och stoltserade med att bära stadens namn. Bortom det - och fortfarande inom synfältet: Tuileriträdgården, L'ache de Napoleon och Louvrens pyramider. Vände man sig norrut ställdes man inför Madeleinkyrkan. Dragandes en rät linje söderut fann man blicken vilandes på det pampiga riksdagshuset - L'assemblée Nationale. Och några grader öster tecknade sig Eiffeltornets aftonklädda figur mot skymningshimmeln. 

Och så stod man där i mitten - under denna världsberömda obelisk, mitt i Frankrike och mitt i Paris - och fann sig plötsligt drabbad av Florenssyndromet. 

För sanningen att säga är det lite övermäktigt. Lite för mycket. 

Som gjorde staden parodi på sin egen skönhet. 

En hyllning till Hardy

Det tycks mig förunderligt att denna essentiella video inte fått sin rättmätiga plats för länge sedan.

På tal om Paris och Manhattan

- Jag älskar Frankrike och det det franska språket, ty jag hörde en Celine Dion-låt och föll i omedelbar och irreversibel kärlek. 

Nej, ett alldeles för pinsamt erkännande. Jag provar någonting annat:

- Jag älskar Frankrike och det franska språket, ty jag läste en bok om en parisisk eremit som samlar kasettband, röker Nînas och har en förkärlek till köer. 

Nej, fullständigt obegripligt. Jag börjar om:

- Jag älskar Frankrike, i synnerhet Paris, ty detta land har allt man kan önska, och utöver detta 365 sorters ost. 

Nej, ett felaktigt påstående, och jag är inte ens så förtjust i ost. Låt mig prova med detta:

 - Jag älskar Paris. Om jag söker tillräckligt djupt bland de regler som styr min tillvaro är detta det enda axiom som dyker upp.... 

Fast det är ju direkt plagiat. Kanske:

- Min vänner, känner ni till ordet frankofil?...

Det verkar som om jag ska hålla föredrag i fyra olika franskklasser, förklarandes varför jag älskar Frankrike, Paris och det franska språket. 

Men hur genomför man en sådan sak? 

Hur förklarar man för andra någonting man inte förmår förklara för sig själv? 

Hur inleder man ett sådant påstående? 

Kan man få lite hjälp, Woody Allen? 

Samedi soir sur la terre

Det finns en lördag i Paris, jag vet att den pågår utanför fönstret, på andra sidan smidesgallret, över innergården, bortom nästa byggnad, bortåt de stora boulevarderna. Jag vet att någonstans ljuder musik, att där trängs glas av porlande champagne och stillastående vin, att där glittrar någonting nere i 16:e arrondissementet, att höga klackar nöter trottoarerna, att stolar dras ut, porslinet skramlar, sniglar tillagas, bröd bryts, regn faller, regn upphör, metro efter metro efter metro.....


Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa. 
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.


Och Borta med vinden varar i fyra timmar.