I look at all the trendy people

Where do they all come from?

Att vara eller inte vara trendig - det är inte ens en fråga det.
Jag bryr mig ungefär lika mycket som gjorde Shakespeare.
Inte ett skvatt. Inte ett jota.

Det närmaste modevärlden jag kommit var när jag i sjuan investerade alla mina besparingar i ett par stålblå Tigerjeans, eftersom inga andra modeller passade mig.

Den dag de gick i sönder - rev upp ett långt ärr på vänster knä - sörjer jag ännu.
Ingen förlust har någonsin varit så stor.
Jag lovade mig själv att aldrig älska igen.

Läser jag modetidningar är det för att negativt definiera mig själv. Baserat på en filosofi vars filosof jag glömt.
Det man är är allt det man inte är.

Det vi är är avsaknaden av det vi inte är.
Vad är du? Jag är inte fotbollsspelare och inte sprutnarkoman. Inte marinbiolog och inte svårflörtad.
Jag är inte anti Celine Dion - därför Celine Dion (-fan).
Och definitivt otrendig.

Skulle jag någon gång vara trendig är det med säkerthet av ren olyckshändelsen.
Hursa? Är lockar på modet igen?
Vilken tur att jag sparat mina sedan mitt livs begynnelse.

All detta skriver jag med anledning av dagens provjobb som receptionist för en av Paris Toni & Guy salonger.
All denna trendighet i all sin myckenhet, livs levande och återspeglandes på varenda kvardratcentimeter.
Alla dessa rökfärgade speglar och svarta marmor för att reflektera vartenda trendigt hårstrå.
Svarta kajaver, avgrundsstora hål i örsnibbarna, sönderslitna jeans - här hade mina Tiger kunnat gå igen - osynliga märken som alla vet finns där, hår som stylats i timmar i hopp om att efterlikna mitt då jag just stigit upp efter sömn eller annan sängbunden aktivitet.

Utan avvikelse och utan pardon handlar jag mina kläder på H&M.
Och mina skor i Beaubourgs asiataffärer, eftersom allt springade gör dem till en konsumtionsvara som måste nyinförskaffas varannanveckligen.
Mina hål i öronen är små - verkligen pyttesmå.
Och när jeans går sönder är de sönder och bör inte användas mer. Basta.

Att vara eller inte vara trendig, det är mig egalt.
Jag avvaktar nyheter angående posten.
Men angående mitt hår: rör de så dör de.

Notera: Människorna på bilden har allt att göra med verkligheten. Det var med just dessa personer jag provjobbade, och eftersom jag så smått känner den stilige herren till vänster, hoppas jag på skamlös svågerpolitik.

Franska-Re-kan ingen vara

Bonjour mesdames et messieurs, encore un jour ensoleillé se lève sur l'île-de-France.

Ännu en solig dag på frankrikeön.
Vad det innebär vet man inte förrän samma sol dalar bakom sjätte arrondissementets förnäma husfasader och tänder Eifffeltornets bärnstensljus mot en himmel av purpur och sharlakan.
Vad det innebär står inte skrivet, jag skriver det nu.

Få dagar för med sig så mycket självklar, oprovocerad, okonstruerad franskhet som denna.
Det blev som det blev, det bara blir som det blir, hur skulle det annars vara.

Den långa promenaden i mörkblå pumps under azzurblå himmel.
Antecknandet längs kanal St-Martins norra strand.
Baguetten i hela dess njutsbara långhet.
Elletidningen köpt ohörhappandes, passerandes via presskiosken i Republique-rondellen, dessa presskiosker i dessa rondeller i denna republik.

Franskare kan inte en dag vara utan att göra parodi på sig själv.

Min text är en kontrast, min dag en motreaktion mot den nordlighet i vilken Lidl inlindat veckans dagar.
Inte bara Lidl - de kan inte bära hela skulden.
Denna smutsiga blågula skuld jag så plötsligt dragit på mig.
Hur jag vid behov efterlyser Paris alla svenska läkare i någon nypåhittad feghet inför franska instutioner.
Och bokar biljetter till Lisa Ekdahl-konserten på Olympia den femte april.
Vad tror jag att jag är?
Svensk?

Nej, behövs aktion och reaktion.
Behövs dagar som denna, då franskare kan ingen vara.


(Är jag ensam om att i barndomen ha trott att psalmens namn var Trygga Rekan?
Så går det när betoningsfelen är framme.
Trygga Rekan ingen vara...)

Bodil, Jerry & jag

Efter att ha bott i Paris en första gång, och innan jag bodde här en andra och sedan en tredje, tillbringade jag en stund i Florens, Italien.
Det var långt innan jag kände till Bodil Malmsten och världens ände.
Det var en tid som påföljde mycket, men som också föregick det mesta.

Den som aldrig levt ett årstidsskifte i Florens vet inte med vilken plötslighet vintern sänker sig i den väldiga dalen. Det är ett fullständigt överraskningsmoment. Ett Pearl Harbor.
Vid onsdagens mitt, då stadens alla kyrkklockor slår i unison sång, sitter jag baraxlad på Piazza Santa Croce och förvandlar o:n till i:n, a:n till e:n. Ingenting vittnar om att det skulle vara den 11 november; kinder och armar är högsommarfräkniga och vettlösa amerikaner stapplar omkring på kullerstenstorget i plastgula flipp-flopps.
Men de är inte vettlösa.
Bara varma och resonliga.

På den dagen följer en morgon så kall att Gud tycks ha glömt denna vackraste av sina städer. En gryning, en aurora, så isande att endast den italienska glassen finner tillstymelse till gudomlighet.
Sedan följer vintern - så kort och så kall.
Vinden viner kring de klargröna fönsterluckorna, regnen faller, faller och faller. Arno svämmer över, drunknande träd sträcker sina grenar ovan vattenytan i rop på räddning, invånarna shotar grappa, shotar och shotar. I mitt väldiga stengolvsrum trycker jag min rygg mot elementet och där fryser jag fast, med blicken stirrandes mot en flimrande tv-skärm.
Det är då jag först för syn på Jerry Scotti och Chi vuole essere milinario.

Jag vill inte bli milijonär, allt jag vill är att bli varm. Så varm som programledaren Jerry Scotti är där han svettas med sin abnormt orange solbränna under studions strålkastarljus. Och allt jag vill är att för evigt kvarbli i detta kaptiverade tillstånd som därefter blir min varje resterande, italienska vardagskväll.

Till en början slår jag febrilt i italienska lexikon för att dekryptera den lilla frågeraden med sina fyra påföljade svarsalternativ.
Så lär jag mig italienska - inte på något annat sätt.
Mot slutet av vintern skrattar jag lexikonlöst åt Jerrys suggestiva skämt och noterar att kokosnöten är världens största nöt.
Så allmänbildas jag.
När jag idag säger att jag saknar Florens är det främst dessa 50 minuter som är min längtans mitt.

Det är därför jag rörs till tårar när jag läser Priset på vatten i Finistère och blir varse Bodils relation till franska Questions pour un champion och dess programledare Julien Lepards.
Som jag önskar att jag kunde krama dig då, Bodil.
Då mer än någonsin.
Som jag förstår.

Svenskar i Paris

Det är svenska veckor på Lidl i Paris.
Ryktet nådde mig härom kvällen, genom mina landskvinnors tindrande ögon som fällde glädjetårar i ett glas vitt i Belleville.

De är överförtjusta, saliga likt barn inför en studande julafton, euforiska, slutar inte att prata - vad göra?

Vad göra när det vankas någonting som inte riktigt är Kalles, men nära nog?
Falu rågrut och lingonsylt, lax i hyllmeter och Singoalla.

Lidl är på krigsstigen och har med all sin tyskt organiserade strategi rånat IKEA-lagret, besudlat Svenska Affären på sin omisskänsliga identitet, belägrat Svenska Kyrkans heliga matförråd.

Lidl saknar redan latinskt blod, är redan germanskt, nöjer sig inte, vill bli nordiskt, bli svenskt. Vill bli röda stugor med vita knutar, djupgröna barrskogar, dalkullor, midsommar och midnattsljus.
Det räcker inte med älgen - hela Sverige vill man åt.

Vad göra? Hur handla?
På Lidl, naturligtvis.

Jag bönade och bad om att få undvika detta öde.
Ödet är oundvikligt, naturligtvis.
I samma stund som jag satte mina pimpinetta pumps på parisisk mark förvandlades de till Nils Holgersson-mönstrade trätofflor.
Aldrig förr i mitt liv har jag varit så blåögd, så gylleneblond, så försvenskad, så föräldat svensk.
Så många omvägar har jag tagit för att undvika faktum.
Alla omvägar leder rakt in bland Lidls hyllor under svenska veckan.

Jag inser att jag måste vidta drastiska åtgärder - säga upp min svenskhet i all dess blåögda blondhet.
Folkbokföra mig i Frankrike, stanna här länge - scheiße så länge - tills jag efter fem på raken följande, baguettätande, rödvinspimplande år kan ansöka om franskt medborgarskap.
Allt ska jag göra, med lidlskt organiserad strategi skall jag kämpa.

Men först ska jag bygga mig en bunker av Falu rågrut och nära-nog-Kalles.
Man måste ju trots allt passa på.

Demain dès l'aube

Det existerar en gryning - Victor Hugos gryning - men man måste vara vaken under stunden den ger sig till känna.
Så bråttom har den att passera, så bråttom har himmeln att övergå från ett fullständigt tillstånd till ett annat, att detta halvljus knappt är en blinking, en flämtning, och sedan är det inte mer, inte längre.

Att vandra under detta gryningsljus - i ljuset kan man aldrig vandra, ljuset sker endast på himmeln - är att vara i samma transit som stunden. Ingen natt härgar längre, ingen dager synes än.
På himmeln blänka en sista bild av månen, bortom så blekt rosa flygplanssträck att de knappt är rosa, knappt är sträck.

Man frågar sig vem som är vaken i gryningen.
Nattens människor, Jovanottis gestalter - la gente della notte - gick till sömns med sista metron, med den sista stjärnan.
De ljusskyggas vilostund är kommen.
Men ännu ingen annans.

Nerdragna jalusier för de allmänna alimentationerna.
Neongröna trafikljus som säger Kör! Gå! men åt vem?
För vem klämtar signalen, för vem lyser gubben?
Inte ens tomtarna på loftet är vakna.

När en silhuett uppenbarar sig vid huskröken vet man inte om det är en han, en hund, en synvilla eller ett eftersläntande spöke.
Huruvida någon rör sig bortåt eller åter vet man inte.
Man känner endast sig själv, målet med ens egen gryingsfärd.

Det är alltid det fullständiga tillståndet som är målet.

Återstoden av dagen

Eftersom det bara finns en andra mars om året, tänker jag att dagen måste levas till fullo.
Vad än det nu innebär.

Det är en av de dagar då molnen är så trasparent vita och skarpt formade att de liknar de tecknade moln som seglar förbi i inledningen av The Simpsons. Moln som radat upp sigt likt ett diagonalt pärlband över himlavalvet, och flyttar sig nästintill omärkbart precis vid sidan av solen.
Vad tänkte man när man tidigare trädde sina molnfärgade tumvantar på händerna?
Dagen är mild.

Den är mer än så.

Dagen är sådan att man slår sig ner på en uteservering längs Rue Soufflot - under solen exakt - och där sitter man länge och förundras över hud som hettar, kinder som rodnar och mörka tankar som evaporerar - blir till ånga, till vårluft och driver iväg.
Man dricker sin kaffe, naturligtvis.
Stövlarna är för svarta, för tunga. Kappan för varm och för grå. Men man drar inga förhastade slutsatser, kastar inte av sig plaggen i en gest av galen vårkänning, ty man vet att den andra mars är en dag som befinner sig i ett benådat tillstånd, a state of grace, une état de grâce.

Den andra mars finns bara en gång om året, imorgon är en annan dag, imorgon kan vända andra vinden till.
Man gör det mesta av dagen, osäker på uttryckets egentliga innebörd.

Från uteserveringen på Rue Soufflot räknar man tre rödljus innan Jardin de Luxembourgs väldiga, väldigt svarta smidesportar.

Sedan räknar man inte så mycket mer, ty hela parken är ett oräkneligt myller av gröna stolar och Sorbonnestudenter, tidningsbläddrande monsieurer och plastcykeltrampande barn. I taket lyser solen och på marken sträcker den färglösa grusen ut sig härifrån till evigheten.

Man plockar fram ett nyinförskaffade anteckningsblock och skriver.
Ingen roman - det blir aldrig någon roman.
Inga pretentiösa försök till att skriva verkligheten i dess absoluta essens.
Dagar som denna - kanske är det den andra mars i synnerhet - resignerar man inför verklighetens oöverträffbara förmåga att skriva sig själv.
Man erkänner ordens otillräcklighet, utan att för den sakens skull avskriva dess skönhet.

Om ord är vapen är jag inte längre avväpnad.
Idag är ingen dag att säga förväl till vapen.
Idag är jag en hel armé, sittandes på en mossgrön stol i Luxembourgträdgården, levandes dagen till fullo.
Men det är ett benådat tillstånd.

Återstoden av dagen förtäljer inte denna text.

Petite menteuse

Shakespeare and Co 0 Km står det på vägskylten som hänger ovan de under ord dignande bokhyllorna.
Under skylten står jag - 0 km - och samtalar med Kristine Espinasse som publicerat sin blogg under titeln "Words in a french life", och som ikväll talat i en förunderligt malplacerad mikrofon, mitt bland de tynande blekta bokryggar som är Shakespeare and Co's ovanvåning. Under skylten står vi tillsammans, ler blygsamt och smakar det av hennes fransmans ekologiskt odlade rosévin som bjuds kvällen och litteraturen i ära.

- Skriver du också? frågar mig Kristin.
- Ja, jag skriver också, svarar jag.
Samtidigt som jag tänker din lilla lögnerska - petite menteuse - vem tror du att du är och vad står du och säger?

Men faktum är att jag skriver. Mycket annat gör jag, mycket nonsens, mycket no sens, men skriver gör jag också.
Att jag skriver vet jag då jag vaknar om nätterna och rusar upp till en ständigt påslagen dator för att panikslaget och ännu sovandes trycka sauvgarder åt några lösryckta meningar som plötsligt gett sig till känna.
När detta sker vet jag att vindarna vänt.
Vem som vänder dem vet jag inte, men inte är det Eva Dahlgren i alla fall.
Nej, det är samma ord som tynger Shakespeare and Co's bokhyllor som tillika tynger min väska och reducerar min 45-minuters metrofärd till några få, flyktiga sekunder.
Ack, så få!
Det är kvällar som gårdagens och dagar som den rådande då ingenting tycks sannars än detta lögnaktiga yttrande: jag skriver också.

Kristin Espinasse säger att man måste erbjuda sina läsare någonting för att få dem att komma.
Att komma till bloggen, det vill säga.
I begynnelsen gav hon dem ordet, det franska, ett om dagen. Sedan kom hon att ge dem ett fotografi relaterat till texten - och så var det läsare.
Jag tänker inte ge er några ord, ty mina ord är mina och den innebörd jag tillskriver dem är inte er.
Ords innebörd beror. Det finns inga ord vars essens föregår existensen.
Ord blir vad man gör dem till. Mina ord är mina och jag kan inte göra dem till era.
Men fotografier, i dess mest anspråkslösa, opretentiösa och oretuscherat nakna natur, skall jag erbjuda er från och med den dag som är imorgon.

"Chère Caroline. God fortsättning med din blogg. Maila mig om du vill diskutera." skriver Kristin Espinasse på bokpärmens insida.

Jag sveper det i södra Frankrike ekologiskt odlade vinet, lämnar det tomma glaset på disken och promenerar hemåt.
Mycket nonsens gör jag därefter, men skriver gör jag också.