My sincerest apologies

Det kan tyckas paradoxalt att jag i det offentliga rummet bekänner sådant som jag inför mina närmaste aldrig skulle yttra.
Men det finns vissa meningar som när de uttalas inte inte bara får änglarna att passera, men högst sannolikt avlida.

När jag inleder en mening med orden "Har ni hört låten...",
är det ungefär som när en kvinna säger:
"Älskling, du vet när jag lånade din bil...".
Mina interlokatörers ansikten antar en vitare nyans av blekt,
och med all rätt.

Ingen kan med sin värdighet i behåll sjunga:
"Vorrei morire sulle labbra rosse che hai, vorrei sentire i tuoi seni accendersi e poi, come due piccoli volcani sentirli sotto le mie mani." - "Jag skulle vilja dö på de röda läppar du har, jag skulle vilja känna dina bröst tändas och sedan - som två små vulkaner - känna dem under mina händer".
Det var sin sak att lyssna på det när man inte förstod vad som sjöngs, men nu, det är som med Madame Arnoux, man borde skjutas.




Men vad kan jag säga? E un'incontro d'anime...

Kommentar ang. Inga kommentarer

Såhär skriver Bodil Malmsten på sin blogg:

"Varför de visa inte tar emot kommentarer på sina hemsidor, kloka personer med självbevarelsedrift som Richard Dawson och Theodore Dalrymple och jag - inga kommentarer."

Inte jag - ingen självbevarelsedrift.
Jag tar emot kommentarer.
Och likväl : no comments.

Madame med rätt att dödas

Jag undrar vem det är som skriker solidarite! égalité! utanför lägenhetens väldiga balkongdörrar.

Men frågan är inte vem utan vilka, och närmare bestämt, vilka hundratals?

Hela Rue Faubourg St-Antoine, från jag-vet-inte-var (för det måste vara i periferin med vilken jag inte beblandar mig) till Bastiljen, är jämntjock av rödluvade plakatviftandes kvinnor, eskorterade av bredaxlade polismän med festligt snurrande blåljus.

Som vanligt vid demonstrationer hör man inte ett skvatt av vad de säger - hundratals personer sjungandes i otakt och med munnen allt för nära megafonen har vanligtvis svårighet att få fram sitt budskap.

Mitt i detta av gatulyktorna upplysta manifestationståg tycker jag mig urskilja ett bekant ansikte.

Men är det inte, jo visst tycks det, det måste vara...Madame Arnoux.

För er som inte känner till historien om Madame Arnoux - vår före detta hyresvärd - hänvisar jag till denna länk.

Hon är kvinnan som påstod att vårt icke-rökande kollektiv hade berövat väggarna sin vita färg, och att ommålnadskostnaderna uppsteg 600 euro.

Och att elräkningen överskred vad vi månatligen betalade med 1900 euro.

Hon visade oss även några högst stötande fotografier på vad vi gjort med den stackars spisen, till hon insåg att det var en annan lägenhet, någon annans lemlästade spis.

28.000 svenska kronor behöll hon den dag vi flyttade ut - vidare till de bekväma kajerna under Seines broar.

Och nu går denna samma Madame längs Rue Faubourg-Antoine, helt fräckt och sonika nedanför mitt fönster, och gapar om rättvisa, jämnlikhet och solidaritet.
Att hon bara vågar.
I rättvisans namn borde hon skjutas.

Desperat hemmafru

Jag städar i min pojkväns kök där tomma ytor förmodligen inte skymtats sedan byggnaden restes. Skrubbar gör jag som jag aldrig skrubbat förr, skrubbar med all min kvinnliga avsaknad av kraft, skrubbar av ren övertygelse att nu jävlar ska det bli obehagligt rent.

Att jag måste skrubba så hårt beror på bristen av varmvatten, bristen av varmvatten beror på min rädsla för allt som innebär eld och gas (men även för naturfenomen, flygplan, larm, karuseller, döden och samtliga småkryp utan undantag.)
Jag vet hur man återfår varmvattnet, jag vet bara inte om min livrädsla för dessa två - eld och gas - kan övervinnas. Det iskalla vattnet rinner oupphörligt, mina händer drabbas av köldskador, jag fortsätter att skrubba.

Min pojkvän har lämnat den begynnande våren, trafiken, kulturen och den allmäna civilisationen för att åka skidor i en vecka.
Det organiserade kaoset till trots faller hans lägenhet mig i smaken. Den släpper in hela dagens ljus och hela stadens ljud. Gränsen mellan ute och inne är flytande, upplösandes - ger mig lust att skriva och dricka kaffe i liter.
Skriver jag?
Naturligtvis inte.
Jag skrubbar som en desperat hemmafru, skrubbar den internationella kvinnodagen i ära eller till trots, skrubbar tills igenting resterar av svampen, skrubbar för att inte skriva.

Nu ser jag mig omkring i ett rörande rent kök och drabbas av panik.
Vad göra nu?
Hela dagens ursäkt för litterär oproduktivitet har jag skrubbat bort.
Endast skrivandet resterar.

Man betalar mig för att blogga

S.M.I.C visserligen, franska minimilönen, 8, 86 euro i timmen.

Timtaxtan för att blogga, dricka maskinkaffe, äta chocklad, läsa Malmsten, Kundera, Espinass och Den hemliga historien.

Solen gassar genom de enorma fönsterrutorna, Giorgia spelar.

Det är högst irriterande när någon ber om att få checka in, ut, eller vill ha pariskonsultation.

Jag försöker faktiskt att jobba här.

Come musica

Det var i Lecco - med de sammetsgröna bergen som sträckte sig vertikalt mot svindlade höjder, fönsterluckorna som hängde på trekvart och luften klarare än någonsin förr, än någonstans förr.
Frukosten åt vi på en balkong som omslöts av en osynlig bäcks outröttliga brus, mot en dekor av blekgula stenfasader och kyrkans kolsvarta spira pircandes genom den oklanderligt blå himmeln.

Det var i Lecco som jag först hörde Giorgias italienska röst, ansedd som en av de mest talangfulla, mest avancerade röster i landets musikhistoria.
Tagen, betagen av min morgon och de platser som väntade; Varenna, Belagio och Menagio, brydde jag mig föga om denna Giorgia.

Jag bryr mig idag.
Ungefär 27 gånger om dagen bryr jag mig om henne på högsta volym, och utan minsta kunskap om avancerade röster gör hon min dag lycklig.

...och vara dig trogen.

Om jag någon gång med anledning av publikation skulle komma att recenseras, önskar jag att det står:

"Carolines texter är Bodil Malmsten möter Philippe Delerm."

Nej det önskar jag förresten inte, jag vill inte inte möta någon.

Det här med att definieras negativt, utifrån vad jag inte är, jag vill att det står:
"Caroline är inte Bodil Malmsten och inte Philippe Delerm. Inte Stig Claesson, Marcel Proust eller Fredrik Lindström. Och definitivt inte Danielle Steel. "

Allt jag inte är är jag, mig själv och ingen annan, så skall jag defineras så skall det stå.

Det är naturligtvis en omöjlighet, en sådan originalitet existerar inte, ingen är någonsin sig själv, i ren form, allt är fragment, ingenting nytt under solen.

"Allting har skrivits, men en begåvad författare har förmågan att berätta samma utnötta, utåldriga historia på ett sådant sätt att den tycks skriven för första gången."

Närmare än så kommer man inte, man får nöja sig med detta.

Och trots omöjligheten förföka vara sig trogen.