Det ligger en stilla natt över Paris. En nästintill bitande kyla smyger sig in genom de halvt öppna sovrumsfönsterna. De nätter jag är ensam lämnar jag gardinerna fråndragna - jag tycker om att känna stadens avlägsna ljus falla mjukt mot täcket och väggarna. Att somna till något som glittrar långt där borta i fjärran. Framförallt tycker jag om att väckas av det tidiga gryningsljusets rosa dis som sakteligen övergår i ljus, ljusblå sammetshimmel. Då drar jag slutligen för gardinerna och somnar om.Men ikväll är det något besynnerligt med Paris natthimmel. Någonting mycket stort och mycket runt har hängts upp mot den blålila bakgrunden, och kastar ett sagolikt sken över hustaken. Någonting som träffar mina ögon likt en stor pizza paj.
Aldrig förr har jag sett en sådan måne över Paris. Aldrig förr har jag sett ett sådant månsken över staden. Jag överväldigas av den intensiva lusten att bevara den, men det enda jag förmår är att beskriva den.
Den fulländande fullmånen i den tidiga juninatten.
Och jag fast någonstans mellan månen och staden.
Tänker på låten "when the moon hits your eyes, like a big pizzapie, it's amore." Översatte lite av den till svenska häromveckan "När månen träffar dig, som en stor pizzapaj, är det kärlek!" Då tyckte inte Josefin att dig och paj rimmar, men jag sa att det gjorde det om man är från Skåne :).
SvaraRadera