Jag förmår inte förklara det själv. Hur jag instinktivt visste att från och med denna kväll skulle tungt rödvin, klara blixtar, italiensk opera och synen av Montparnasstornet - långsamt upplösandes bakom de regnfyllda dimmorna - att för evigt lieras till ett enda event: Michael Jacksons död.
Istället - som så många gånger tidigare - sökte och fann jag Philippe Delerms ord likt ett vackrare sätt att uttrycka mig.
På det stället sluttar motorvägen ner i en dalgång som är ganska intetsägande, någonstans mellan Evereux- och Mantes-avfarterna. Här har man åkt hundra gånger utan att ha haft annat att tänka på än om man ska köra om en långtradare eller om man har växel till vägtullen. Plötsligt blir landskapet som urklippt, en frusen bild. Det sker på bråkdelen av en sekund. Fotot är taget, det vet man. Den här trefiliga nedförsbacken som ligger så anonym och grå längs Seine blir speciell, får en egenart som man aldrig hade anat. Kanske har den rödvita Antar-tankbilen i högerfilen också fastnat på bilden. Det är som om man fick upp ögonen för det reella hos en plats som man inte hade lust att lära känna, som man mest hade förknippat med något halvtråkigt, en trötthetskänsla, någonting lite trumpet och abstrakt längs färdvägen.
Av Jacques Brel hade man huvudet fullt av bilder, tonårsminnen kopplade till sånger, den kroppsliga bifallsvågen när han sjöng "Amsterdam" på Olympia 1964. Men allt det där är dömt försvinna. Med tiden som går. Först kommer man att få höra mängder av Brel, sånger, hyllningar. Sedan mindre och mindre och så småningom nästan inget alls. Men var gång kommer motorvägsbacken från nyhetsögonblicket att visa sig igen. Absurt eller magiskt, men man kan inte göra någonting åt det. Livet gör sin film och vindrutan i bilen kan bli en filmduk, bilradion en kamera. Flikar av filmresan snurrar i huvudet. Men också resan gör sitt, det förment förtroliga hos landskapen som suddar ut varandra, där det en dag utkristalliseras: Jacques Brels död är en trefilig motorväg med en stor rödvit Antar-tankbil i högerfilen.
"France inter, il est dix-sept heures, l'heure des informations, présentées par..." Un court indicatif musical, et puis: "La nouvelle vient de tomber sur les téléscripteurs: Jacques Brel est mort."
À cet endroit, l'autoroute descend rapidement dans une vallée sans charme particulier, quelque part entre la sorite d'Èvereux et celle de Mantes. On est passé là cent fois, sans autre préoccupation que celle de doubler un poids lourd, de commencer à s'inquiéter de la monnaie pour le péage. Tout à coup, le paysage est découpé, arrêté sur image. Ca se passe en une fraction de seconde. On sait que la photo est prise. Cette côte à trois voies bien anonyme et grise que remonte vers la vallée de la Seine prend un caractère, une singularité qu'on ne soupconnait pas. Peut-être même le camion Antar rouge et blanc sur la file de droite restera-t-il dans l'image. C'est comme si on découvrait la réalité d'un lieu qu'on n'avait pas envie de connaître, qu'on associait seulement à un ennuie, à une légère fatigue, une abstraction morose du trajet.
De Jacques Brel, on avait des tas d'images, des souvenirs d'adolescence liés à des chansons, ce déferlement physique de l'ovation quand il chantait "Amsterdam" à l'Olympia en 1964. Mais tout cela va disparaître. Le temps va passer. On entendra d'abord beaucoup de chansons de Brel, beaucoup d'hommages. Puis un peu moins, et jusqu'à presque pas. Mais chaque fois, le val d'autoroute au moment de la nouvelle reviendra. C'est absurde ou magique, mais on n'y peut rien. La vie fait son film, et le pare-brise de la voiture peut devenir un écran, l'autoradio une caméra. Des bouts de pellicule tournent dans la tête. Mais c'est le voyage qui fait ca aussi, cette fausse familiarité des paysages l'un par l'autre effacés qui un jour se cristallise. La mort de Jacque Brel est une autoroute à trois voies, avec un gros camion Antar sur la file de droite.
Vackert, vackert.
SvaraRadera