onsdag 29 april 2009

Beau gosse

På samma tema: Vilken cool kille han var den där Cabrel.
En riktigt beau gosse, så att säga.

tisdag 28 april 2009

Je l'aime à mourir

På tal om låtar utan slut och vackra saker i allmännhet. Någonting i luften, någonting i den annalkande majmånaden, någonting jag hör på Chante France - kanske någonting med just denna dag - får mig att minnas föregående vår. Då det bara fanns en man i mitt liv, och det var han ni finner här nedan.
Då denna låt fyllde vår lägenhet och mitt parisliv i varje stund. Tills den slutligen tystnade, och inte spelades igen förrän idag.

Och jag älskar den fortfarande till döds.

Chanson sans fin

72 timmar och 141 gånger senare lyssnar jag fortfarande på la Solitudine. Igår vällde låten ut från Amorinos öppna dörrar och ner i Marais alla gränder. De italienska kunderna vände vid igången. De hade tydligen inte druckit två glas vin ännu...

måndag 27 april 2009

Kvällsmat

Efter många timmars studier på Pompidou äntrade Isabel vår lägenhet och krävde oss på kvällsmat.


- Vad vill du ha? frågade Sarah.
- Har ni några smörgåsar? sa Isabel.

Jag och Sarah tittade på varandra under två sekunders tystnad för att sedan bryta ut i gapskratt. Smörgåsar? Som i Skånemejeriers leverpastej med Mor Annas ätticksgurka. Ost och Kalles kaviar. Till ett glas Oboy eller en kopp Zoegas. Var tror hon att hon är egentligen? I Sverige?

Vi gav henne gaspachio från tetrapack. Och Franprixs Pain Azym, vilka varken innehåller salt, socker, fett eller mjölk, och som således är en illusion. Liksom fransk kvällsmat i allmännhet.

Quand il pleut sur Paris, c'est qui est malhereux

- Det är inte möjligt att vara lycklig i Paris, eftersom det hela tiden föutsätts att du ska vara det. Och om du inte är lycklig blir du bara än mer olycklig än vanligt.


Än en gång har vi denna konversation, min vän och jag. Vad kommer vi egentligen fram till?
Att städer inte gör någon lycklig, men att vi hellre gråter i Paris än i Sölvesborg.

söndag 26 april 2009

Ingens dam

Det är inte alltid lätt att åldersbestämma en kvinna. Än svårare kan det vara att fastställa hennes civilstatus. Därför bör man i Frankrike - vid tveksamma fall - hellre tilltala henne Madame än Madamoiselle. Man måste nämligen förutsätta att hon är gift. Att hon hittat sig en karl som står ut med henne, helt enkelt.

Jag tycker att det är alldeles förskräckligt förolämpande. Allt detta madamande jämt och ständigt. Som för att konstant påminna mig om hur ogift jag egentligen är.

Våra skyldiga nöjen

När det kommer till musik har jag väldigt få pretentioner. De måste man nämligen lägga bort, påstår man sig gilla Celine Dion och Eros Ramazzotti. Då är det svårt att predika om originalitet eller avsaknaden av banalitet. Man får helt enkelt se lite skamsen ut och ha en högst ödmjuk inställning till andra personers musikaliska preferenser.


Men jag tror att det finns låtar som - hur mycket vi än hatar faktumet - alla älskar att lyssna till. Låtar som spelar på våra rätta strängar. Låtar att kategorisera under våra skyldiga nöjen.
Likt filmer och böcker som genom årtionden eller århundraden tillatalat människor i alla åldrar, samhällsklasser och världsdelar. Jane Austen-böcker som ingen riktig man någonsin skulle erkänna att han läst - än mindre roats av. Ytliga high school-filmer som ingen med intellektuella ambitioner skulle vilja kännas vid, men som de ändock plockar fram en fredagskväll i sin ensamhet. Och så naturligtvis italienska kärlekslåtar som bara skriker banalitet, singeletta och klassisk tonartshöjning. Med en text som likväl alla italienare stämmer in i två glas vin senare...



fredag 24 april 2009

We'll always have Paris

- Kom tillbaka till min födelsedag, det blir fest på innergården, sa jag till de före-detta parisarna då de var på besök härom veckan.

- Ja, varför inte, svarade Hannes. Det enda man vill göra så fort man har lite pengar över är ju att åka tillbaka en stund till Paris.


Jag börjar så sakteligen att förstå hur det fungerar. Har du en gång valt Paris som stad har du valt Paris för alla gånger framöver.
Och Paris kommer för alltid att ha dig.

torsdag 23 april 2009

Old, new, borrowed and blue

Giftemål, det lär nog dröja. Men redan nu vill jag skänka någonting gammalt (dikten), någonting nytt (blogginlägget), någonting lånat (från Bodil Malmstens blogg Finistère) och någonting blått (likt melankolin över morgonens ovisshet).




Will there really be a morning,
Emily Dickinson

Will there really be a morning?
Is there such a thing as day?
Could I see it from the mountains
If I were as tall as they?

Has it feet like water-lilies?
Has it feathers like a bird?
Is it brought from famous countries
Of which I have never heard?

Oh, some scholar! Oh, some sailor!
Oh, some wise man from the skies!
Please to tell a little pilgrim
Where the place called morning lies!

Stop all the clocks

Nog är det sant att tiden står stilla i Paris. Klockan på St-Gervais kyrkan visar fortfarande på två minuter i halv sex. Som gjorde den redan förra våren, då jag vid sju-tiden blickade upp mot den från min plats längs Quai Bourbon. Man vet alltid var man har Paris. Och när.

Ta din kopp och gå

Philippe Delerm vet precis vad som gäller när det kommer till att betrakta och att betraktas. I Paris folkmassor gömmer och utmärker sig båda parter - den betraktade och den betraktandes - och den förra behöver den senare. Men låt för all del inte illusionen missleda. Den betraktande, filosoferande, insmältande och avståndstagande figuren är inte han som sitter på sin utåtvända stol på ett gatukafé, insupandes solen och atmosfären, njutandes av våren och av sitt nattsvarta kaffe. Ty det är han, om någon, som söker din uppmärksamhet. Han som säger "Se på mig med min morgontidning och min espresso. Se hur jag förtär staden, och hur jag till synes likgiltigt råkar sitta där er blick faller."

Nej, den sanna betraktaren är den som tar sin kopp och går. Den som avstår från de runda mässingborden och de gröna, flätade stolarna. Som inte vill bli uppassad på. Som inte önskar bli betraktad medan han låtsas att betrakta. Det är han som vandrar - plastkopp i handen - till Seines kajer eller spetsen på Île St-Louis. Som gömmer sig under grönskan i Notre-Dame trädgården. Eller lutar sig mot en husfasad och blir ett med sin omgivning.
Det är han som vet att de förklädda betraktarna endast kan urskiljas med den sanna betraktarens ögon.

onsdag 22 april 2009

Azzuro - en blå italienare

När glasskön lättat skruvar jag upp volymen och dansar lite omärkbart till min medhavda italienska musik. (Jag funderar över när Amorino ska tacka mig för att jag inte bara upprätthåller deras image, men dessutom förstärker den.) Den senaste veckans arbete har i synnerhet ackompanjerats av Adriano Celentanos klassiker Azzuro. Låten kan jag med hjärtat, men mannen i fråga har jag aldrig skådat. Jag föreställde mig en medelålders italienare med begynnande flint, beige kritsträckrandig kavaj, amarettodrickandes på en uteservering. Kanske till och med hattprydd. Detta är vad jag fann:




Är det bara jag som tycker att han ser lite uttråkad ut?

tisdag 21 april 2009

En svenska i Paris

Jag ville vara allt utom ABBA, lax, knäckebröd, IKEA, blont hår och blå ögon. Jag ville vara rödvin och cigaretter, uppror och ögon av bitter chocklad. Vara Edith Piaf och Sartre. Och långa baguetter under armen.
Första gången i Paris.

Exakt när det var jag blev så sverigepatriotisk vet jag inte. Kanske när jag började inse vilka fördelar min nationalitet innebär för mitt parisliv. Eller kanske då insåg att Sverige faktiskt inte är allt det onda personifierat - Frankrike allt det goda. När jag insåg att kanelbullar egentligen smakar bättre än Pain au chocolat, att IKEA-standard är att föredra framför parisisk charm (läs vaskar som tycks sakna avlopp, skåpsluckor som du öppnar och plötsligt står med i handen, golv som utgör sig för att vara rena men alltid förblir smutsiga, tapeter som följer med när du plockar ner vykorten från väggen etc.), att det hade varit bra att rita dit lite svenska filer i rondellen vid Concorde, att kommunikation mellan arbetsgivare och anställda faktiskt inte är överskattat, och att det är rätt smidigt när klockan elva betyder klockan elva och inte någon gång inom den elften timmen. Eller helt enkelt i elfte timmen.


Och så plötsligt är jag svenskan i Paris. Som lägger extra ljusa slingor i håret, som för att understryka att jag kommer från snövita breddgrader. Som himlar med ögon gröna som skandinaviens djupaste skogar för att få gå före i franska byråkratins milslånga köer. Som självvalt inleder en konversation med "Tu connais ABBA?", och som helt utan kontext påpekar mitt ursprung. Som slutar dricka kaffe när medhavt Zoega's tar slut och som som vill gå och se Lisa Ekdahl uppträda i Paris. Och som likt en stolt tvättsvamp suger åt mig allt beröm som öses över min svenskhet. Som vore jag Sverige i ett litet rött paket med vita snören. Och som vore jag ytterst smart och duktig att ha valt en så förtjusande nationalitet.

lördag 18 april 2009

Inget nämnt men inget glömt

Om man råkar dra ut internetsladden ur väggen försvinner uppkopplingen. Det fick jag lära mig den hårda vägen.

Nu har jag stoppat in den igen - två veckor senare. Så snart ska jag nämna allt det som tänkts och inte glömts.

måndag 6 april 2009

På spaning efter de ord som flytt...

Nedan följer fortsättningen på mina språkliga upptäckter (svårigheter, om ni så önskar). 
Kaptiel två (första kapitlet) i nästa stora generationsroman. 

Åtminstone högaktligen högakligen obsessivt diktera komponera. Aliteration passage arrondissement. Allt för alltför bohemborgerliga. Synderska. Grannor? Rödvitrutig graffito graffiti. Bitterljuvt. Tektonikplatta? Tektonisk platta.
Allmännbildad. Allmänbildad.

Från det ena till det andra

















Jag har inte för avsikt att publicera en blogg om mitt livs historia. Vad som sker i min vardag är enbart till för vidare, intressantare reflektioner. Men för sammanhangets skull bör det klargöras att jag nu gått från den ena jobbet till det andra. Men förblivit inom italiensk alimentation. Ironiskt nog. Jag kan nu skymtas (för det är knappt att jag sticker upp) bakom glassdisken på Amorino, Rue Vieille du Temple. Att mitt nya jobb är preferabelt skriver nog sig självt. Av tusen mer eller mindre uppenbara anledningar. Men kanske i synnerhet av denna:

Aldrig någonsin har en liten kille haft ett helt himlavalv av tindrade stjärnor i ögonen då någon räckt honom en medium gnocchi med vodkasås och extra parmesan. Det, mina vänner, är effekten hos "L'inimitabile" nutellaglass. 

Parlez-vous la France?

Jag är ingen allmänbildad person - jag föredrar mina specialområden. Men ibland blir min bristfälliga kunskap lite av en börda. Som när folk vill tala med mig om Sverige. Och om svenskar. Och ställer fullständigt grundläggande frågor likt namnet på vår störst sjö, vad vi brukar äta till middag och vad Stig Larssons senaste bok är titulerad. Och jag tittar djupt ner i mitt vinglas och mumlar något i stil med "Det har jag glömt.  Jag är ju fransyska nu." 

Under min språkkurs i Florens skulle vi i tid och otid tala om våra länder och dess kulturer. Jag - som är van vid att prata mer än önskvärt i liknande sammanhang - hade plötsligt ingenting att säga. Förutom no lo so. Jag vet inte. Tillslut fick jag be dem att fråga mig om Frankrike istället. Annars hade det blivit en dyr och långdragen språkutbildning. 

Tala med mig om Frankrike och jag ska svara. Åt detta land har jag nämligen vigt de senaste sju åren av mitt liv. Ge mig en fransman, lite rödvin och låt oss sedan konversera om Serge Gainsbourg, rödvit-rutiga dukar, Jean-Pierre Jeunet, 365 sorters ostar, Bretagnsk folkdans och subjontifet i imperfekt. Då blir det min samtalspartner som tittar djupt ner i glaset utan att finna en ursäkt till varför han vet mindre om sitt eget lands kultur än en emigrerad svenska.  

Godmorgon Paris

Jag har ett nästintill ohälsosamt förhållande till mitt sovrumsfönster, solen, staden och min kaffekopp.

















Toi + Moi

Förgäves har jag försökt att glömma honom. Försökt att undvika honom. Försökt att springa fort - att gömma mig. Jag har till och med försökt att hitta någon annan. Men han är precis överallt hela tiden.
Gregoire.

Detta är vad hela Frankrike lyssnar på idag. Vare sig de vill det eller inte.



Vid frukosttidningen

Jag kanske borde lyssnat bättre när min geografilärare talade om tektoniska plattor. Då hade jag vetat att Italien handlar om mycket mer än pasta, pesto, Chianti och överdriven gestikulering.

Fotografier från jordbävningen vid Aquila.

söndag 5 april 2009

Un banc, un arbre, une rue


Så plötsligt stod jag på den där gatan. Den som jag vandrat endast en gång tidigare, och där ett något ledsamt avsked då ägde rum. Det tycktes mig nästintill oförståeligt hur platsen kunde vara precis densamma, trots all den tid vi lagt mellan avskedet och nutiden. Och hur trottoaren, porten, gatlyktan, graffitimålningen och kvällsljuset överhuvudtaget existerade utan att vi stod där och spelade ut vår scen. Jag tänkte - precis där och då - att denna för andra betydelselösa gata för mig för alltid skulle framkalla något bitterljuvt.

Senare var jag på promenad i Maraiskvarteren, där ett helt liv en gång utspelat sig. Det var en självvald nostalgitripp. Jag väntade vid samma rödljus där jag väntat så många gånger förr. Jag såg kyparen på hörncaféet, fortfarande torkandes borden som vore tiden ett påhitt utan substans. Jag provade vår gamla portkod, och förvånades över det välkända klick dörren så självklart gav ifrån sig. Jag gick in på vårt gamla Franprix, som vore det fortfarande en förgågen fredagskväll då vi behövde mer vin än väntat. Jag tittade upp mot husfasaderna och registrerade alla välkända gatunamn som i evigheter varit desamma. Jag lutade mig mot den fasad där solen alltid brukade stå på, och där den även idag kastade sina strålar.
Jag glömde bort när jag var.

Människor är inga konstanter. Vi kommer, lämnar, åldras, förändras, adderar, subtraherar, glömmer och modifierar. Platser, däremot, förmår förbli desamma. Det är därför vi alla har en bänk, ett träd eller en gata som står kvar likt en påminnelse om att ingenting egentligen gått förlorat.

lördag 4 april 2009

Lördag i Belleville, Paris


Kära grannar och grannor!
Jag kommer att fira min födelsedag den 4/4 på vår innergård.
Ni är alla välkomna (medtagandes en rätt och/eller en dryck)!
Det kommer att finnas lite livemusik och förhoppningsvis mycket stämning!
Högaktningsfullt,
Helena R.
 







Parismorgonens små synder...


pécheresse

En ängel passerade...

Och så slutligen, igår kväll, kände jag mig för första gången helt integrerad i det franska språket. Då en påtaglig tystnad säkte sig mellan oss vid bordet, och jag i precis samma stund som den främmande fransmannen förkunnande: "Un ange passe". Det var en smärre triumf.

Det är synd att inga änglar tycks passera på italienska. Under mina sex månader i Florens sökte jag oupphörligen efter korresponderade uttryck, men alla tycktes lika oförstående. Jag måste anta att det beror på kulturens liasion till språket. Och att italienska kvantiteter av vin, sång och meningsskiljaktigheter helt enkelt omöjliggör änglarnas passage.


fredag 3 april 2009

Det essentiella


Att bo i Paris är inte en fråga om att befinna sig i händelsernas centrum, Europas mitt, allt utgångspunkt. Det handlar inte enbart om att kunna powerwalka upp och ner Champs Elysées eller att en gång om året vinka in Tour de France-deltagnarna under Triumfbågen. Inte heller är det för att sitta på första bänkrad då Chanel lanserar sin vårkollektion, att kunna säga "Vi ses klockan tre på första vånigen i Eiffeltornet", att kallprata med Depardieu på en trottoar eller att kunna springa över till Sarkozy på eftermiddagskaffe om lusten faller på. Det handlar om någonting mycket annorlunda.

Om att stå stilla vid ett rödljus. Med en kopp rykande kaffe i handen och det bleka, bländande eftermiddagsljuset i ögonen. Att inte se slutet på den trädkantade, evighetslånga boulevarden. Och att fokusera blicken på en Taxi parisien-skylt som rullar förbi och påminner om den sanna raison d'être i Paris.

Är kanske inte det essensen?

torsdag 2 april 2009

Jag skänker dig en ros

Jag skänker er en del av min dag. Den del som spelats i mitt huvud - likt en repig gramofonskiva - sedan 09.30 denna morgon. Jag skänker er en sång vilken är ett autentiskt brev. Från Antonio, född 1954, inlåst på mentalsjukhus under merparten av sitt liv, missförstådd, poetiskt talangfull, uppgiven, klarsynt och hopplöst förälskad i ett kvinnlig patient som lyste upp hans mörker och sedan försvann för evigt.

Jag skänker er ett självmordsbrev, helt enkelt.








Jag heter Antonio och jag är galen.
Jag föddes -54 och lever här sedan jag var liten.
Jag trodde mig kunna tala med demoner,
så de stängde in mig här för 40 år sedan.
Jag skriver dig ett brev då jag inte förmår tala,
du får förlåta handstilen hos en förskoleelev
Och jag förvånas över att ännu ha känslor att känna
Men felet är handens vilken inte upphör skaka.


Jag skänker dig en ros
en röd ros för att måla var sak
en ros för var tår att trösta
och för att förmå älska dig.
Jag skänker dig en ros
en vit ros som som vore du min brud.
En vit ros som tjänar till att glömma
Varje liten smärta...


... Jag heter Antonio och jag står på taket.
Kära Margherita jag har väntat i tjugo år nu.
De galna det är vi när ingen förstår oss,
när även din bästa vän sviker dig.
Jag lämnar dig detta brev, nu måste jag gå,
ursäkta skrivstilen hos en förskoleelev.
Och förvånas du över att jag fortfarande har känslor att känna?
Förvånas en gång till för Antonio vet även hur man svävar...



Note: Diskuterbar översättning av utvalda fraser.

La classe


Min första parisadress var 137, Rue du Temple. Detta innebär att jag en gång i tiden bodde i de bohemborgeliga Maraiskvarteren, och att hur sofistikerade jag än ansåg mig vara fanns det ingen som höll med. Idag bor jag i det forna förortsområdet Belleville, och vartän jag vandrar inom 11:e och 19:e arrodissementet kan jag räkna med att få höra "C'est de la classe, madamoiselle". Baserat på inget annat än att mina strumpor matchar.




I Paris är det viktigt med klass. Eller åtminstonde illusionen av den.


Som när vi igår minglade in på Maraisbaren La Perle med varsitt välfyllt champagneglas i handen. Då uppmärksammades vår otroliga classe från både höger och vänster.


För inte kunde man veta att vi helt sonika snott de urdrucka platsglasen från bordet utanför ett kostgalleri tio minuter tidigare. Och att vi sedan satt oss i en trappuppgång och fyllt dem med lågprisöl från Franprix. Och tagit med dem till baren eftersom vi inte har råd till konsumtion på plats. Lyckligtvis sitter la classe i betraktarens ögon.

onsdag 1 april 2009

Skriver du solen?



Jag sitter ensam vid kanal St-Martin. Med en takeaway-kaffe för 1,20 från baren mittemot. Där de spelar Bob Dylan, säljer öl och vin i plastglas under heta sommarkvällar och har stolar vilka en gång hört hemma i en parisisk biosalong. Det är den förste april och jag sitter här i hopp om att uppleva våren. I hopp om att inte låta den - inte ännu en gång - passera förbi obemärkt. Jag sitter ensam och skriver då en man, märkbart berusad på den öl han håller i handen, stannar upp och frågar: "Qu'est-ce que tu écris?". Jag förblir tyst och skrivandes. "Qu'est-ce que tu écris là? Tu écris le soleil?".

Om jag skriver solen? Jag önskar så innerligt att jag skrev solen. Att jag skrev eftermiddagshimmeln som har exakt samma färg som ett paket Camel-cigaretter. Att jag skrev vattenytan som ligger mörkbrun, glittrandes, orörlig och spänd likt ett trumskinn. Att jag skrev kaffet som smakar lite av sol, lite av rök, lite av tidiga gymnasiemorgonar. Att jag skrev trädens nysprugna knoppar vars nyans faller exakt mellan  Chartreuse och Emerald på den officiella färgskalan. Jag önskar att jag skrev våren. Istället skriver jag om den. 


Man fotograferar inte om något. Inte heller målar man om något. 
Den dag jag förmår skriva som vore texten ett fotografi eller en tavla, som fanns det inget som skilde skildring från verklighet, den dag jag kan fånga den absoluta essensen och låta allt annat gå förlorat - den dagen ska jag plocka bort prepositionen och svara "Ja, jag skriver solen"