72 timmar och 141 gånger senare lyssnar jag fortfarande på la Solitudine. Igår vällde låten ut från Amorinos öppna dörrar och ner i Marais alla gränder. De italienska kunderna vände vid igången. De hade tydligen inte druckit två glas vin ännu...
Bosatt i Paris sedan fem år tillbaka, med undantag för en omväg till Florens 2008-2009. Bor med Y i 12:e arrondissementet, i en lägenhet med många hörn och knarrande trägolv. Läser applicerade språk på Sorbonne Nouvelle; är aspirerande översättare/språkvetare/journalist och redaktör för Vagabond. Tycker om granatäpplen, drycker som bubblar, gamla italienska låtar och att skriva på tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar