söndag 5 april 2009

Un banc, un arbre, une rue


Så plötsligt stod jag på den där gatan. Den som jag vandrat endast en gång tidigare, och där ett något ledsamt avsked då ägde rum. Det tycktes mig nästintill oförståeligt hur platsen kunde vara precis densamma, trots all den tid vi lagt mellan avskedet och nutiden. Och hur trottoaren, porten, gatlyktan, graffitimålningen och kvällsljuset överhuvudtaget existerade utan att vi stod där och spelade ut vår scen. Jag tänkte - precis där och då - att denna för andra betydelselösa gata för mig för alltid skulle framkalla något bitterljuvt.

Senare var jag på promenad i Maraiskvarteren, där ett helt liv en gång utspelat sig. Det var en självvald nostalgitripp. Jag väntade vid samma rödljus där jag väntat så många gånger förr. Jag såg kyparen på hörncaféet, fortfarande torkandes borden som vore tiden ett påhitt utan substans. Jag provade vår gamla portkod, och förvånades över det välkända klick dörren så självklart gav ifrån sig. Jag gick in på vårt gamla Franprix, som vore det fortfarande en förgågen fredagskväll då vi behövde mer vin än väntat. Jag tittade upp mot husfasaderna och registrerade alla välkända gatunamn som i evigheter varit desamma. Jag lutade mig mot den fasad där solen alltid brukade stå på, och där den även idag kastade sina strålar.
Jag glömde bort när jag var.

Människor är inga konstanter. Vi kommer, lämnar, åldras, förändras, adderar, subtraherar, glömmer och modifierar. Platser, däremot, förmår förbli desamma. Det är därför vi alla har en bänk, ett träd eller en gata som står kvar likt en påminnelse om att ingenting egentligen gått förlorat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar