torsdag 10 december 2009

Paris 10/12 2009 23:04

Idag var det tolv grader vamt och strålande blek vintersol över staden.
På lördag åker jag mot en nordlig jul.
Men idag är jag ännu i Paris.
Och jag har fått ett jobb.
Jag har funnit någonting.
Och imorgon äter vi lunch på Chartier med Philippe Delerm.

Finns det någon som fortfarande undrar varför man lever i Paris?

tisdag 1 december 2009

L'éducation musicale

Hade det funnits planscher 2 x 2 meter på Philippe Delerm hade de med all säkerhet hängt på väggen ovan min säng.
Det finns inga sådana planscher.
Däremot finns det kanske planscher i liknande format på hans son - Vincent Delerm.
Underskön parisbo tillika kontemporär låtskrivare med tveksamt rykte.
Jag är tveksam på hans rykte.
Men jag avgudar honom, naturligtvis, hur skulle det annars se ut.
Och i denna främsta av förtjusande låtar har jag funnit en frankofil introduktionskurs.
Inga kan med rätta tillskriva sig denna titel utan att känna till de fetstilade franska fenomen som Philippes son gnolar fram i Tes Parents.
Läs, lyssna och lär.


Tes parents ce sera peut-etre
Des professeurs de lettres
Branchés sur France Inter
Et qui votent pour Les Verts
Chez tes parents dans ce cas-là
Y aura Télérama
Un album sur Colette
Et le chauffage à dix-sept

Mais tes parents si ca tombe
Aiment bien faire le tour du monde
Aller dans les pays chauds
Et ramener des diapos
Pour Noël si ca se trouve
J'aurais un bouquin sur le Louvre
Si ca se trouve tes parents
Sont un tout petit peu chiants

Je suis pret à tout accepter
Figaro Madame ou Libé
Je suis pret à faire des concessions
Manger de la cervelle de mouton
Je suis pret à tout pour que ca passe
Caresser leur chien dégueulasse
Supporter toute la Traviata
Et meme regarder Thalassa

Mais tes parents pourquoi pas
Font du ski dans le Jura
Cinquantaine ils s'éclatent
A l'avant du quatre-quatre
Si tes parents nous traînaient
Faire du golf au Touquet
Peut-etre que tes parents
On les verrait pas souvent

Mais tes parents c'est probable
Le samedi jouent au scrabble
Ils viennent juste de s'inscrire
Dans la chorale de Riquewihr
Tes parents au café
Commandent un quart Perrier
Tes parents c'est peut-etre
Des gens à la retraite

Je suis pret à tout accepter
Figaro Madame ou Libé
Pret à trahir mes convictions
Manger des huîtres au réveillon
Je suis pret à tout pour que ca passe
Dire du mal du voisin d'en face
Supporter les Opel Vectra
Et meme regarder Thalassa

Et tes parents c'est peut-etre des gens biens
Qui regardent les soirées spéciales Joe Dassin
Et puis qui disent : "Ben non tant pis on fera la vaisselle demain matin"
Avec ta mère qui veut toujours qu'on rapporte les restes de la blanquette
Quand on rentre le dimanche soir à la Porte Champerret
Et puis ton père qui me demande :
"Alors Vincent ! Quand est-ce que vous faites un disque ?"

Je suis pret à tout pour que ca passe
Caresser leur chien dégueulasse
Ouvrir les boites de Canigou
Chloé m'a tellement parlé de vous

Chloé m'a tellement parlé de vous

Le coupable

Frida lyssnar på fransk radio hemma i periferiköket.
Hon förbryllas över en nysläppt låts bekymmrande makaberhet, ty den ännu odefinierade fransosen sjunger något i stil med:
"Et puis je vais vous tuer".
Att han sedan skall döda oss.

Jag reseachar som en vettvilling, som en vanvettig, som en vetgirig. Ingen låttext av liknande mörksinne är att finna.

Jag efterlyser den som vet vem han är - mannen som ska döda oss alla.

måndag 30 november 2009

Som sand genom timglaset

Jag är kluven, itudelad.
Å ena sidan undrar jag varthän min tid svävar iväg, varför jag inte lyckas binda ner den i ord och meningar, varför livets dagar rinner som sand genom timglaset. Å andra sidan kanske jag har fel. En roman slutläst. Sju noveller. Ny roman påbörjad. Ännu ett brev författat och frankerat. Shakespeare and Company mailade. Parisportalen mailad. Ytterligare några jobb sökta, åtskilliga bloggposter skrivna och i huvudet tar en ny artikel form.
Men resultatet ter sig så menlöst, så helt utan substans.
Virtuella ord på virtuella papper.

Jag har inte byggt en skyskrapa, en bil eller ens en snögubbe.
Jag har heller inte byggt en skyskrapa av konterade fakturor som jag förnöjt och tillbakalutad kan beundra från en kontorsstol i svart skinn. Det står ingen här bredvid mig och tackar för att jag räddat hans liv. Jag har inte målat några tavlor, tråcklat ihop några kreationer eller stampat några druvor som jag sedan tappat på flaska.

Alla dessa timmar - dessa tre hela dagar - och resultatet är ett par e-mail under rubriken skickat, ett par böcker färre i att läsa -högen och ytterligare några diffusa idéer som kommer att hålla mig vaken också denna natt.

Men som jag älskar det jag knappt ens håller på med.

The last time I saw Paris

Det var i lördagens mycket tidiga timme, med morgonen runt hörnet, på väg mot min säng. Det var sextiotre timmar sedan, lika många kaffe delat på fyra sedan, oräkneliga regndroppar sedan.
Jag vet att det regnar över staden, ty jag sträckte just ut handen genom det smidesgaller som omsluter mitt fönster och kände lite av Paris väta landa på min nakna hud.
Jag vet att det regnar, för ljudet av vattnets fall blandas med det av pianomusik från andra våningen.
Paris har inte upphört - kommer aldrig att upphöra - det är bara man själv som är där eller ej.

Behovet av Paris kan tes underligt, ska man ändå bara sitta skrivandes innanför slutna fönster och betongfasader.
Vad spelar det då för roll om det är stora boulevarder eller vidsträckta åkrar som sker där utanför?
Men det spelar roll. Ingenting spelar någonsin inte någon roll - det vore att förneka sig själv. Vad som spelar roll är insikten om vad som pågår samtidigt bortom innergården. Vad som spelar roll är möjligheten att i just denna stund befinna sig på Shakespeare and Company's måndagliga poesiläsning. Att i alla hast måla läpparna röda, leta fram pumpsen och bli ett med kvällen.
Eiffeltornet har inte gått någonstans, det står där det till synes alltid har stått, vinterklätt och jullysande, troget staden, troget mig - skulle jag ge mig ut för att betrakta det. Och under bron Mirabeau flyter Seine. På Chartier skyndar de västprydda servitörerna, i Pariserhjulet snurras turisterna runt, runt.

Hade jag befunnit mig någonannanstans, där intet annat pågick utanför fasaden än vidsträckta åkrar, skulle mitt hjärta med all sannolikhet brista i avsaknad av en möjlig måndagskväll i Paris.

söndag 29 november 2009

Thunder only happens when it's raining

La Spezia, 13/9 2009

Sommaren är i uppror. Stormen tog oss bokstavligen på sängen i en mycket tidig morgontimme, och mellan fönsterluckornas springor såg jag blixtarna glittra utan avsikt att upphöra. 
Vår korta tid under solen hade redan fått regnet att falla i glömska, och jag vaknade desorienterad och desillusionerad, som vore jag redan någon annan stans, som hade den efterlängtade sommaren redan gått förlorad.

Klarvaken studerade jag insidan av taket medan natten exploderade över staden, byarna och havet - likgiltig inför min rädsla och sömnlöshet. Jag tänkte på de italienska lakanen och strumporna vilka imorgon skulle hänga genomvåta utanför fönsterna ovan trottoarerna. 
Jag tänkte att kanske hade blixten träffat någonstans uppe bland bergen, och att i just denna stund stod den torra vegetationen i flammor som spred sin rök uppåt den åskande natthimmeln. 
Jag tänkte på ett förgånget åskväder - det enda jag upplevt utan rädsla - en spektakulär föreställning som blixtrade i rött och lila ovan Montparnasstornet och som jag betraktade en tidig natt från mitt sovrumsfönster i Belleville.

Jag tänkte att den kvällen reste sig det annars så fula Montparnasstornet dramatiskt vackert nere i femtonde arrondissementet, liksom ville det utmana naturens nyckfullhet.
Jag tänkte att i nästa parisliv skulle jag uppskatta tornet mer, i nästa parisliv skulle jag bosätta mig långt där nere på andra sidan floden, just där det blixtrade så förundrande. 

Mer än så hinner man ändå inte tänka när man ligger i en hotellsäng i La Spezia och kontemplerar insidan av taket. Det blir nämligen ganska långtråkigt, och lika snabbt som man väckts somnar man. 

Till Frida från Italien

Corniglia, 16/9 2009 

En dag vandrade jag under ett ljummet duggregn i den lilla fiskebyn Corniglia, och tänkte då att jag borde skriva ett vykort till Frida. 
Så tänkte jag att det var en underlig tanke, att under sex veckor och otaliga destinationer skriva endast ett enda vykort till denna vackraste av vänner. 

Köpo jag så detta kort och fann sedan ett blekgult träbord placerat under ett tak av täta vinrankor, varifrån jag betraktade horisontlinjen ljusna bortom havet. Bakom mig klättrade fasader i ljusrosa och ockra, magenta och saffran. Framför mig placerades en gräddtoppad kaffekopp med vilken jag värmde mig och förlikade mig med att hösten hunnit ifatt oss här i nordvästra Italien. Sommaren hade vi redan levt i Lecco och Belagio, Piacenza och Parma, och måhända väntade den på oss i Genua redan ikväll.
 
Men just nu duggregnade det över Corniglia och jag drack kaffe vid ett blekgult bord och betraktade horisonten tveka i fjärran. 
Clara voro försvunnen uppåt bergsväggarnas stigar, intrasslad bland dess oräkneliga nyanser av grönt. Men icke känno jag mig ensam, ty en grupp om arderton regnställs-klädda svenskar omringade mig och kastade nyfikna blickar på min blå Stig Claesson-bok. 
De hälsar alla så hjärtligt.

Caroline 

Något med den där Bodil

Så fantastiskt det är! 
Jag bläddrar kors och tvärs i Bodils (b)loggböcker, förtjusas, förundras och förstår. 
Jag förstår henne så väl att jag understundom vill lyfta luren, slå numret till ett regnigt Finistère och föreslå en kopp kaffe så att vi kan tala ut om saken. 
Vi kan inte skriva - varken Bodil eller jag. Inte här och inte där, inte det här och inte det där. Varken i vårt egna språks hemland eller i vårt älskade Frankrike. Hon kan inte skriva vid världens ände och jag kan inte skriva i dess mitt. 

Naturligtvis skriver vi, men det liknar allt som oftast ingenting, och på var fjärde rad påpekar vi vår oföretagsamhet, vår brist på produktivitet, vår oförmåga att författa. Vi loggar och bloggar för det är enkelt och ofarligt; i den virtuella världen kan man möblera om bland texter, möblera om inom texter, man kan vända på saken, ångra sig, ta tillbaka vad man sagt. Där finns alla de knappar som verkligheten saknar.
 
Vi kan inte skriva i verkligheten, Bodil och jag. Vi kan inte skriva i allmänhet och vi kan i synnerhet inte skriva linjärt. En bok från början till slut - sida ett till hundra - tycks oss båda en befängd idé. Man måste skriva vad man skriver när man skriver det, på vilken sida en mening hör hemma vet man inte förrän i efterhand. Vi är fragmentariska, Bodil och jag. Liksom livet självt. Att frysa fragment och bygga kollage av dem, det är kanske vår gemensamma ambition, den vi själva inte kommit underfund med. 

Vi är antikronologiska och kanske till och med antilogiska. 
Poesi är inte logiskt. Hade vi velat skriva logik hade vi blivit mattematiker. 
Vi vill skriva poesi och har blivit fega bloggare. Instängda inom oss förblir alla de storslagna romaner vi skrivit om och om igen, alla de tusen inledningar utan fortsättning - än mindre avslut. De magnifika meningar som skulle citeras långt efter att vi själva försvunnit. 
Visst hade vi kunnat skriva dem, gjort det med bravur, blivit kritikerrosade och kultförklarade. Men istället petar Bodil i sina rabatter och tittar på fotbolls-VM, sedan skriver hon att hon petat i sina rabatter och tittat på fotbolls-VM. Istället dricker jag kaffe och läser Bodil Malmsten, sedan skriver jag att jag druckit kaffe och läst Bodil Malmsten, och att jag - liksom hon - konstaterat min fullständiga oförmåga att skriva.

Men sedan, och ganska plötsligt, faller blicken på Bodils bok som ligger uppslagen på bordet. Och en berusande tanke slår mig: 
Bodils fragmentariska stil, hennes antikronologi och antilogik, hennes oforcerade poesi och hennes fullständiga oförmåga att författa har gjort henne kritikerrosad och kultförklarad. 
När jag läser Kom och hälsa på mig om tusen år läser jag en tryckt blogg som på var fjärde rad förnekar sin egen existens med orden "Jag skriver inte. Jag kan inte skriva".
Och det känns förbryllande motsägelsefullt, förtjusande bekant. 
Och det framkallar den farligt svindlande tanke att också ens egen blogg skulle kunna förflyttas till den verklighet i vilken varken jag eller Bodil förmår skriva. 

Det platta land som är mitt



Med Nordsjön som sista ödemark
Och vågor av sanddynor 
för att stannar vågorna
Och de svaga klippor
som tidvattnet övervinner
och vars hjärta förblir
hos lågvattnet för alltid 

Med oändligt många dimmor
som komma skall
Med västanvinden
lyssna hur den håller fast
det platta land
som är mitt

Med katedraler som enda berg
och svarta kyrkklockor 
som pålar av olja*
Där djävular av sten
plockar ner molnen
Med dagarnas ström
som enda resa
Och regnets stigar
som enda godkväll
Med östanvinden -
lyssna till den önska sig
det platta land
som är mitt

Med en himmel så låg 
att en kanal förvillat bort sig
Med en himmel så låg
att den bringar ödmjukhet
Med en himmel så grå
att en kanal har hängt sig
Med en himmel så grå
att man tvingas förlåta den
Med nordanvinden 
som kommer för att slita sig sönder 
Med nordanvinden
lyssna till hur den bräcker
det platta land
som är mitt 

Med Italien som för ner Schelde
Med Frida den blonda
när hon blir till Margot
När novembers söner
återvänder till oss i maj
När slätten ryker
och darrar under juli
När vinden är av skratt
när vinden är av vete
När vinden kommer från syd
lyssna till hur den sjunger
om det platta land
som är mitt


MY ETERNAL FLANDERS

I väntan på längre baguetter

Det finns ingenting som är nuet. Det är en omöjlighet - om än en oändligt vacker sådan - att föreställa sig existensen; kroppen, känslorna, tankarna - alla sinnen på en och samma gång - befinna sig geografiskt och spirituellt på en och samma plats, i ett och samma ögonblick. 

Att bara vara det man just nu andas in och ut. 
Tanken är sagolikt vackert, men saga är ordet.  

Jag kan tyckas vara här, med mitt heta rykande kaffeglas och min huvudvärk framkallad av för mycket skärmljusexponering. Att vara söndagen den 29 november, klockan 18.34, sittandes på sängen i 85 graders vinkel, med en vag löksmak av eftermiddagens sallad resterande i munnen. 
Istället är jag flytande, svävandes, försvinnandes och återvändandes. 
Jag är kommande tisdags anställningintervju: är redan nervositeten, sökande efter det rätta franska ord som alltid är fel i kontexten, jag är redan försenad. 
Jag är redan på en buss till Sverige, är redan en morgon i pappas kök, är fortfarande den julklappsträngtan jag var i en svunnen barndom.  

Jag är inte i detta rum, inte på riktigt, inte egentligen. 
Jag är någonstans mellan raderna i en Bodil Malmsten-bok, är någonstans i Finistère, eller vid någon annan av jordens ändar. Jag är Madeleinekakan doppad i lindblomste. Är i mitt eget, ett fiktivt, eller någon annans förflutna. Mitt egentliga jag kanske står staty lite varstans, om jag bara hade ögon att se med. 
Jag är redan publicerad, eller rynkig och gråtandes vid en framtidens substanslösa dator - där man ropar ut romaner i tomma intet och en läderbunden förstaupplaga poppar upp ur brödrosten - tänkandes att jag fortfarande har tiden på min sida.
Ingen har tiden på sin sida. Tiden tar inte parti. Den bara är, här och nu, där vi själva inte förmår vara. 
Allting jag gör är i väntan på någonting annat. På Godot eller Ondot.
- Vad väntar du på, Caroline? Frågar någon mig. Väntar du på bättre tider?
- Nej, svarar jag. Jag väntar på vad alla fransmän väntar på. Jag väntar på längre baguetter. 

Den ouppnåeliga drömmen

Det är söndag - det blir alltid söndag. 
Från mitt rum på bottenvåningen är himmeln utom synhåll, men de grå regnskyarna sänker sin färglöshet ner över innergården och vittnar om dagens råa kyla. Det är en av dess söndagar som redan gått om intet då man vaknar upp. Det doftar kaffe ifrån köket, men det är eftermiddagens kaffe, den stundande kvällningens värme som sprider sig. Ännu finns det saker man skulle kunna göra; adventsmässan man föreställt sig, glögg och pepparkakor, promenad under kall, hög luft, te i plastmugg längs någon av kajerna. 
Men jag förblir. I värme och dunkel, i sällskap med böcker och dator. 
För jag måste göra detta. 
Jag måste lyckas, denna gång, här och nu. 
Och inte innan dess ämnar jag ge upp.


L'inaccesible étolie - Jacques Brel

Att drömma en omöjlig dröm
Att bära avskedens sorg
Att brinna av en möjlig feber
Att ge sig av dit ingen annan går
Att älska till dess att du rivs upp
Att älska, även för mycket, även ont
Att försöka, utan kraft, utan vapen
Att nå 
den ouppnåeliga stjärnan


Sådant är mitt uppdrag
Att följa stjärnan
Oavsett mina chanser, oavsett tiden
eller hopplösheten
Och att alltid kämpa
utan att ifrågasätta eller vila
att förbanna mig själv
för ett underbart ord


Jag vet inte om jag kommer att bli denna hjälte
men det skulle lugna mitt hjärta
och städerna skulle stänkas av blått
för en stackars människa 
brinner ännu
trots att allt redan brunnit ut
brinner ännu, för mycket, för ont
Får att nå
den ouppnåeliga stjärnan

lördag 28 november 2009

Parisparodi


Om man tänker efter har hon faktiskt rätt. 
När vi häromdagen stod mitt i Concordrondellen, och jag drog en betagen suck över den 360-graders skönhet som omringade oss, lanserade Frida idén om att det skulle vara lite för mycket. 

Rakt västerut löpte Champs-Elysées, kantad av sina bleklila julljus som föll likt regndroppar från träden, och vid avenyns slut reste sig den honungsfärgade bågen triumferande. 
I motsatt riktning - blickandes österut - stod det nya pariserhjulet och stoltserade med att bära stadens namn. Bortom det - och fortfarande inom synfältet: Tuileriträdgården, L'ache de Napoleon och Louvrens pyramider. Vände man sig norrut ställdes man inför Madeleinkyrkan. Dragandes en rät linje söderut fann man blicken vilandes på det pampiga riksdagshuset - L'assemblée Nationale. Och några grader öster tecknade sig Eiffeltornets aftonklädda figur mot skymningshimmeln. 

Och så stod man där i mitten - under denna världsberömda obelisk, mitt i Frankrike och mitt i Paris - och fann sig plötsligt drabbad av Florenssyndromet. 
För sanningen att säga är det lite övermäktigt. Lite för mycket
Som gjorde staden parodi på sin egen skönhet. 

En hyllning till Hardy

Det tycks mig förunderligt att denna essentiella video inte fått sin rättmätiga plats för länge sedan.



På tal om Paris och Manhattan

- Jag älskar Frankrike och det det franska språket, ty jag hörde en Celine Dion-låt och föll i omedelbar och irreversibel kärlek. 
Nej, ett alldeles för pinsamt erkännande. Jag provar någonting annat:
- Jag älskar Frankrike och det franska språket, ty jag läste en bok om en parisisk eremit som samlar kasettband, röker Nînas och har en förkärlek till köer. 
Nej, fullständigt obegripligt. Jag börjar om:
- Jag älskar Frankrike, i synnerhet Paris, ty detta land har allt man kan önska, och utöver detta 365 sorters ost
Nej, ett felaktigt påstående, och jag är inte ens så förtjust i ost. Låt mig prova med detta:
 - Jag älskar Paris. Om jag söker tillräckligt djupt bland de regler som styr min tillvaro är detta det enda axiom som dyker upp.... 
Fast det är ju direkt plagiat. Kanske:
- Min vänner, känner ni till ordet frankofil?...

Det verkar som om jag ska hålla föredrag i fyra olika franskklasser, förklarandes varför jag älskar Frankrike, Paris och det franska språket. 
Men hur genomför man en sådan sak? 
Hur förklarar man för andra någonting man inte förmår förklara för sig själv? 
Hur inleder man ett sådant påstående? 
Kan man få lite hjälp, Woody Allen? 



Samedi soir sur la terre

Det finns en lördag i Paris, jag vet att den pågår utanför fönstret, på andra sidan smidesgallret, över innergården, bortom nästa byggnad, bortåt de stora boulevarderna. Jag vet att någonstans ljuder musik, att där trängs glas av porlande champagne och stillastående vin, att där glittrar någonting nere i 16:e arrondissementet, att höga klackar nöter trottoarerna, att stolar dras ut, porslinet skramlar, sniglar tillagas, bröd bryts, regn faller, regn upphör, metro efter metro efter metro.....


Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa. 
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.


Och Borta med vinden varar i fyra timmar.

- I think this could be the begining of a beautiful friendship

Igår vandrade jag och Frida längs Champs-Elysées.
Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man. 
Jag vill ha hans tid, hans tankar, hans ord och hans magi.
Jag vill ha hans vänskap.
(Naturligtvis vill jag även ha hans son, men det är en annan historia.)

Vad kvinnor vill ha

Önskelista 2009. Kosekvent och leveransklar.

TitelFörfattareBandtypLagerstatusPris/st
1001 böcker du måste läsa innan du dör (9146216499)Hägg, GöranInbundenLeveransklar259 kr
 Album (911302230X)Bokhora,HäftadLeveransklar121 kr
 Candide (9188680460)Voltaire, Francois Marie Arouet dePocketLeveransklar39 kr
 Complete Works of Oscar Wilde (1853263974)Wilde, OscarHäftadLeveransklar87 kr
 De fattiga i Lodz (9100122661)Sem-Sandberg, SteveInbundenLeveransklar179 kr
 De från norr kommande leoparderna (9186021362)Malmsten, BodilInbundenLeveransklar159 kr
 Den hemliga historien (9174290576)Tartt, DonnaPocketLeveransklar41 kr
 Med livet framför sej (9113021575)Ajar, ÉmileInbundenLeveransklar147 kr
 Mitt första liv : den gudarna älskar dör inte (9185625817)Malmsten, BodilPocketLeveransklar41 kr
 Nya författarskolan (9172320044)Hägg, GöranPocketLeveransklar39 kr
 OF MICE AND MEN (0141023570)Steinbeck, JohnHäftadLeveransklar82 kr
 Ordens ursprung : etymologisk ordbok över 2200 ord och uttryck (9146213708)Bergman, BoInbundenLeveransklar198 kr
 Paris Frankrike (9172472146)Stein, GertrudeHäftadLeveransklar115 kr
 Språkriktighetsboken (917227381X)KartonnageLeveransklar216 kr
 Språksociologi (9144053266)Einarsson, JanInbundenLeveransklar266 kr
 Supportern (9189196139)Claesson, StigHäftadLeveransklar106 kr
 Svåra ord : lexikon över 12 000 ord med förklaringar (9127109895)Källquist, EskilPocketLeveransklar41 kr
 The Complete Short Stories of Ernest Hemingway (0684843323)Hemingway, ErnestHäftadLeveransklar170 kr
 Utan ärende (9100124028)Hylinger, ClaesInbundenLeveransklar154 kr
 Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier : frågor, svar och fakta (9100108413)Lindström, FredrikPocketLeveransklar41 kr
 Åtta glas : berättelser för nöjes skull (9146211764)Alfredson, HansPocketLeveransklar39 kr
 Skriv om och om igen (9185763063)Kuick, KatarinaHäftadTillfälligt slut119 kr
 Dagar och nätter i Paris och Göteborg : dagboksblad, dikter, prosa (9173745324)

Bokhora

Det handlar om böcker.
Om böcker som staplas mot svindlande höjder, tills golvplankorna krackelerar under historiernas tyngd. Om mosaiker av bokryggar som deltar i dekoren, blir dekoren, styr dekoren. Likt vinflaskor som lagras eller uppradas i den italienska trattorians dunkla sken.
Det handlar om två oförenliga känslor, som gör skillnad på böcker och böcker likt folk och folk.

Den ena känslan är den nya bokens förförelse. Sidorna som bjuder motstånd, som knarrar vid den första handens vändning. Som doftar ingenting annat än bokens essens: papper och tryck. Inte ett enda fingeravtryck.
Man tror sig vara den första att någonsin läsa historien, man är varsam, man har betalt ett högt pris för denna perfektion. Framförallt inte spilla kaffe. Framförallt inte vecka hörnen. Framförallt läsa ord för ord, som vore historien lika ny som boken självt.

Det är någonting vulgärt med den nya boken. Någonting possesivt i ens sätt att röra vid den, att tala om den, att njuta av den. Man har letat upp den själv, bestämt sig för just den, avskrivit alla övriga omslag och baksidetexter som ovärdiga. Man vet att den är lite för dyr, men man betalar för att bli den förste, för man är säker på sitt val, för man väljer sina böcker likt man väljer sin dekor likt man väljer sitt liv.

Men med den andra boken.
Man vet att man inte är den första - Gud vet hur många som föregått en själv.
Den andra boken är den man finner utanför Shakespeare & CO, i källaren på Helsingborgs bokantikvariat, längs Portobello Road i London, eller i de väldiga boklådorna längs Rue St-Michel, från vilka man aldrig återvänder utan mindre än ett tiotal böcker, förbryllad över hur någonting så värdefullt kan kosta en sjundedels kaffe.
Man är aldrig säker på de böcker man återvänder med. En titel fångade plötsligt ens uppmärksamhet - Le mémoire d'un printemps, Sunlight on the window panes . Baksidetexten var obefintlig eller orelevant, sidorna veckade, kaffebefläckade. Man går hem och man fortsätter att bygga uppåt. Staplar de bleknande bokryggarna på de bländande nya, flyttar varsamt om i bokhyllan och låter två fenomen integreras med varandra.

Den andra boken är inte din, ty du har inte funnit den, den har funnit dig. Du hade inga intentioner, inga begär, inga förväntningar. Den stod där eller låg där, likt ett förslag, utbjudandes, inbjudandes.
Den andra boken bär ärr från sitt förflutna; från alla de väskor den slitit upp ur, från de regn som fallit på dess sidor, från en hand som för häftigt vänt blad - från någonting obestämt som fallit av skeden den andra handen höll.
Men de bästa ärren är de av svart eller blått bläck i marginalerna. Understryckningar. Kommentarer. Referenser. Utropstecken eller frågetecken. Reaktion och respons. Den andra boken berättar två historier - den senare skriven av våldgästande författare. På pärmens insida: From Stéphanie to Lily, in memory of all we've shared. Chicago, 25 November 1972.

För den andra boken visar man ömhet och respekt. Du äger den lika lite - lika mycket - som alla de som föregått. Den historia du läser har lästs av någon annan, och på var rad vet du att din läsning kanske inte är den rätta. Den andra boken är förbipasserande i din dekor, den har tillhört någon annans, den kommer inte att förbli.
Ena boken är framtid, den andra förflutet. Den ena oskuld, den andra erfarenhet.

Det finns ingen preferens att tillskriva varken den ena boken eller den andra.
Det är helt enkelt skillnad på böcker och böcker.


À propos detta ämne:
Album - Bokhora

torsdag 26 november 2009

Vykort från vinterns början

Till den som inte är i Paris,

Den 26:e november faller slutligen temperaturen i Paris och julbelysningen återspeglar sitt glitter i svart billack och dunkla fönster.
Pariserhjulet har åter rests vid Place de la Concorde, julmarknaden kantar Champs Elysées nedre esplanad och granen utanför Notre Dame står halvtom naken, halvtom klädd. Under den passerar stadens flanörer och sveper kapporna tätt om sig, gömmer mun och näsa bakom evighetslånga halsdukar, sluter handen kring muggar av vin chaud eller varmt kaffe, försöker formulera sin kritik av julskyltningen hos Au Bon Marché, och tänker att i år ska allting förberedas i god tid.

Trots det har de gulbruna höstlöven ännu inte släppt taget, elementen är avstängda, uteserveringarna är fullsatta, ett eller annat par amerikanska flippflopps vandrar fortfarande längs trottoarerna och tungan skulle omöjligen fastna vid en lyktstolpe.
Men parisarna känner det på sig.
Om fyra dagar är det vinter.


På La fourmi ailée kan man dricka julte året om, men inte förrän nu kan det rättfärdigas. Under dessa sista hösttimmar som gränsar till vinter, då mörkret stjäl allför snabbt dagen och hela livet blir till kväll, rök ur koppar och andetag, samtal och promenader, vag doft av clementin och tusentals guldljus som strålar i dekoren.

Så mycket återstår att göra under denna månad av väntan. Smaker, dofter, vyer och melodier som ännu förbereds.
Så mycket vinter och jul man kan leva i denna stad, och så mycket som aldrig blir gjort.
För ingenting förbered någonsin i god tid.