Det är söndag - det blir alltid söndag.
Från mitt rum på bottenvåningen är himmeln utom synhåll, men de grå regnskyarna sänker sin färglöshet ner över innergården och vittnar om dagens råa kyla. Det är en av dess söndagar som redan gått om intet då man vaknar upp. Det doftar kaffe ifrån köket, men det är eftermiddagens kaffe, den stundande kvällningens värme som sprider sig. Ännu finns det saker man skulle kunna göra; adventsmässan man föreställt sig, glögg och pepparkakor, promenad under kall, hög luft, te i plastmugg längs någon av kajerna.
Men jag förblir. I värme och dunkel, i sällskap med böcker och dator.
För jag måste göra detta.
Jag måste lyckas, denna gång, här och nu.
Och inte innan dess ämnar jag ge upp.
L'inaccesible étolie - Jacques Brel
Att drömma en omöjlig dröm
Att bära avskedens sorg
Att brinna av en möjlig feber
Att ge sig av dit ingen annan går
Att älska till dess att du rivs upp
Att älska, även för mycket, även ont
Att försöka, utan kraft, utan vapen
Att nå
den ouppnåeliga stjärnan
Sådant är mitt uppdrag
Att följa stjärnan
Oavsett mina chanser, oavsett tiden
eller hopplösheten
Och att alltid kämpa
utan att ifrågasätta eller vila
att förbanna mig själv
för ett underbart ord
Jag vet inte om jag kommer att bli denna hjälte
men det skulle lugna mitt hjärta
och städerna skulle stänkas av blått
för en stackars människa
brinner ännu
trots att allt redan brunnit ut
brinner ännu, för mycket, för ont
Får att nå
den ouppnåeliga stjärnan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar