The last time I saw Paris

Det var i lördagens mycket tidiga timme, med morgonen runt hörnet, på väg mot min säng. Det var sextiotre timmar sedan, lika många kaffe delat på fyra sedan, oräkneliga regndroppar sedan.
Jag vet att det regnar över staden, ty jag sträckte just ut handen genom det smidesgaller som omsluter mitt fönster och kände lite av Paris väta landa på min nakna hud.
Jag vet att det regnar, för ljudet av vattnets fall blandas med det av pianomusik från andra våningen.
Paris har inte upphört - kommer aldrig att upphöra - det är bara man själv som är där eller ej.

Behovet av Paris kan tes underligt, ska man ändå bara sitta skrivandes innanför slutna fönster och betongfasader.
Vad spelar det då för roll om det är stora boulevarder eller vidsträckta åkrar som sker där utanför?
Men det spelar roll. Ingenting spelar någonsin inte någon roll - det vore att förneka sig själv. Vad som spelar roll är insikten om vad som pågår samtidigt bortom innergården. Vad som spelar roll är möjligheten att i just denna stund befinna sig på Shakespeare and Company's måndagliga poesiläsning. Att i alla hast måla läpparna röda, leta fram pumpsen och bli ett med kvällen.
Eiffeltornet har inte gått någonstans, det står där det till synes alltid har stått, vinterklätt och jullysande, troget staden, troget mig - skulle jag ge mig ut för att betrakta det. Och under bron Mirabeau flyter Seine. På Chartier skyndar de västprydda servitörerna, i Pariserhjulet snurras turisterna runt, runt.

Hade jag befunnit mig någonannanstans, där intet annat pågick utanför fasaden än vidsträckta åkrar, skulle mitt hjärta med all sannolikhet brista i avsaknad av en möjlig måndagskväll i Paris.