Om man tänker efter har hon faktiskt rätt.
När vi häromdagen stod mitt i Concordrondellen, och jag drog en betagen suck över den 360-graders skönhet som omringade oss, lanserade Frida idén om att det skulle vara lite för mycket.
Rakt västerut löpte Champs-Elysées, kantad av sina bleklila julljus som föll likt regndroppar från träden, och vid avenyns slut reste sig den honungsfärgade bågen triumferande.
I motsatt riktning - blickandes österut - stod det nya pariserhjulet och stoltserade med att bära stadens namn. Bortom det - och fortfarande inom synfältet: Tuileriträdgården, L'ache de Napoleon och Louvrens pyramider. Vände man sig norrut ställdes man inför Madeleinkyrkan. Dragandes en rät linje söderut fann man blicken vilandes på det pampiga riksdagshuset - L'assemblée Nationale. Och några grader öster tecknade sig Eiffeltornets aftonklädda figur mot skymningshimmeln.
Och så stod man där i mitten - under denna världsberömda obelisk, mitt i Frankrike och mitt i Paris - och fann sig plötsligt drabbad av Florenssyndromet.
För sanningen att säga är det lite övermäktigt. Lite för mycket.
Som gjorde staden parodi på sin egen skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar