söndag 26 april 2009

Våra skyldiga nöjen

När det kommer till musik har jag väldigt få pretentioner. De måste man nämligen lägga bort, påstår man sig gilla Celine Dion och Eros Ramazzotti. Då är det svårt att predika om originalitet eller avsaknaden av banalitet. Man får helt enkelt se lite skamsen ut och ha en högst ödmjuk inställning till andra personers musikaliska preferenser.


Men jag tror att det finns låtar som - hur mycket vi än hatar faktumet - alla älskar att lyssna till. Låtar som spelar på våra rätta strängar. Låtar att kategorisera under våra skyldiga nöjen.
Likt filmer och böcker som genom årtionden eller århundraden tillatalat människor i alla åldrar, samhällsklasser och världsdelar. Jane Austen-böcker som ingen riktig man någonsin skulle erkänna att han läst - än mindre roats av. Ytliga high school-filmer som ingen med intellektuella ambitioner skulle vilja kännas vid, men som de ändock plockar fram en fredagskväll i sin ensamhet. Och så naturligtvis italienska kärlekslåtar som bara skriker banalitet, singeletta och klassisk tonartshöjning. Med en text som likväl alla italienare stämmer in i två glas vin senare...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar