Jag ville vara allt utom ABBA, lax, knäckebröd, IKEA, blont hår och blå ögon. Jag ville vara rödvin och cigaretter, uppror och ögon av bitter chocklad. Vara Edith Piaf och Sartre. Och långa baguetter under armen.Första gången i Paris.
Exakt när det var jag blev så sverigepatriotisk vet jag inte. Kanske när jag började inse vilka fördelar min nationalitet innebär för mitt parisliv. Eller kanske då insåg att Sverige faktiskt inte är allt det onda personifierat - Frankrike allt det goda. När jag insåg att kanelbullar egentligen smakar bättre än Pain au chocolat, att IKEA-standard är att föredra framför parisisk charm (läs vaskar som tycks sakna avlopp, skåpsluckor som du öppnar och plötsligt står med i handen, golv som utgör sig för att vara rena men alltid förblir smutsiga, tapeter som följer med när du plockar ner vykorten från väggen etc.), att det hade varit bra att rita dit lite svenska filer i rondellen vid Concorde, att kommunikation mellan arbetsgivare och anställda faktiskt inte är överskattat, och att det är rätt smidigt när klockan elva betyder klockan elva och inte någon gång inom den elften timmen. Eller helt enkelt i elfte timmen.
Och så plötsligt är jag svenskan i Paris. Som lägger extra ljusa slingor i håret, som för att understryka att jag kommer från snövita breddgrader. Som himlar med ögon gröna som skandinaviens djupaste skogar för att få gå före i franska byråkratins milslånga köer. Som självvalt inleder en konversation med "Tu connais ABBA?", och som helt utan kontext påpekar mitt ursprung. Som slutar dricka kaffe när medhavt Zoega's tar slut och som som vill gå och se Lisa Ekdahl uppträda i Paris. Och som likt en stolt tvättsvamp suger åt mig allt beröm som öses över min svenskhet. Som vore jag Sverige i ett litet rött paket med vita snören. Och som vore jag ytterst smart och duktig att ha valt en så förtjusande nationalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar