Skriver du solen?

Jag sitter ensam vid kanal St-Martin. Med en takeaway-kaffe för 1,20 från baren mittemot. Där de spelar Bob Dylan, säljer öl och vin i plastglas under heta sommarkvällar och har stolar vilka en gång hört hemma i en parisisk biosalong. Det är den förste april och jag sitter här i hopp om att uppleva våren. I hopp om att inte låta den - inte ännu en gång - passera förbi obemärkt. Jag sitter ensam och skriver då en man, märkbart berusad på den öl han håller i handen, stannar upp och frågar: "Qu'est-ce que tu écris?". Jag förblir tyst och skrivandes. "Qu'est-ce que tu écris là? Tu écris le soleil?".

Om jag skriver solen? Jag önskar så innerligt att jag skrev solen. Att jag skrev eftermiddagshimmeln som har exakt samma färg som ett paket Camel-cigaretter. Att jag skrev vattenytan som ligger mörkbrun, glittrandes, orörlig och spänd likt ett trumskinn. Att jag skrev kaffet som smakar lite av sol, lite av rök, lite av tidiga gymnasiemorgonar. Att jag skrev trädens nysprugna knoppar vars nyans faller exakt mellan  Chartreuse och Emerald på den officiella färgskalan. Jag önskar att jag skrev våren. Istället skriver jag om den. 

Man fotograferar inte om något. Inte heller målar man om något. 

Den dag jag förmår skriva som vore texten ett fotografi eller en tavla, som fanns det inget som skilde skildring från verklighet, den dag jag kan fånga den absoluta essensen och låta allt annat gå förlorat - den dagen ska jag plocka bort prepositionen och svara "Ja, jag skriver solen".