La jalousie verte émeraude

Klockan är tre en söndag eftermiddag. I hostelets lobby står tre spanjorer och skålar med Kronenbourg på smaragdgrön glasflaska.
De har hämtat ut sina väskor och skall lämna staden.
De firar sitt besöks sista minuter.

En grupp amerikaner äntrar rummet, de hälsar och börjar samtala om gårdagsnatten.
Än kom man hem med första metron, än promenerade man hem i gryningen.
Vart hade de andra begett sig efter den där sista drinken? Hade man sett solen stiga från tapporna vid Sacre Coeur?
Visst hade man smakat de nygräddade baguetternas degiga innanmäte på sin hemfärd. Man hade dragit djupa, isande andetag i samma stund som fasadbelysningen släcktes. Man hade stannat upp för att fotografera. Man hade doftat kaffet men inte behövt smaka. Man hade naturligtvis gått vilse, tagit metron i fel riktning, frågat på låtsasfranska om vägen, förundrats över att återfinna den.
Hade man hunnit göra allt? Äta på den rekommenderade restaurangen - den på Rue des Abesses som serverar varma sallader à la francaise? Hade man tvingats välja mellan Louvren och Orsay? Hade man skickat vykort? Druckit en kir på Amelies café? Hade man sett Eiffeltornet? Klättrat upp i Eiffeltornet? Köpt ett Eiffeltorn? Eiffeltorn, Eiffeltorn, Eiffeltorn...

Vardagen infinner sig förr eller senare, när gatorna blivit bekanta.
Då sol eller regn inte förändrar något - himmeln gör som den behagar.
När baguetten köps för brödets skull, inte för bonjour madame, merci, je vous en prie och bonne journée.
Då taxins enda mening är att föra dig hem.
Och kaffet dricks för koffeinets skull.

Då innfinner sig tillika avundsjukan. Denna oundvikliga dödssynd som inte känner någon lag.
Då vill jag inte längre vara på andra sidan. Andra sidan disken, andra sidan första tiden, andra sidan turismen, andra sidan förälskelsen, andra sidan upptäckterna.
Då vill jag vara med dem - i en smaragdgrön skål för staden som inte är deras.

Bacami ancora

Egentligen spelar det ingen större roll vad Jovanotti gör, han hade mig från hallå.
När han sjunger om sommarens parker, om hur flodens vattenyta reflekterar solens strålar, en kylskåpsmagnet, en mamma, en älskare, en flamma som tänder gryningen, en enkel kärlekshistoria, rättvisan i världen, en pirat, en soldat, ett misstag helt perfekt, en diamant, en defekt - är det som om livet strömmar tillbaka i mina vener. Jag predikar ofta och gärna om vardagens poesi och skönheten i det till synes trivila - om tant de belles choses - men det händer även mig att förglömma.
Då har jag alltid Jovanotti för att påminna mig.
Det är därför synd att hans senaste musikvideo har så mycket gemensamt med en amerikansk, eller möjligtvis tysk, reklamfilm om lyckliga, pensionssparande och Werthers Original-sugande människor med trygg tandläkarförsäkring.

Cirkulation

Från min sida - min insida - av Montclairs blektblå spröjsade entrédörrar, kan jag med knapphet skönja lördagskvällens Paris passera. Halvt om halv frostade fönsterrutor; jag ser bara trafikens färger och rörelse, silhuetter som passerar längs trottoaren, ur ögonvrån ett fönster som tänds och ett annat som släcks. Regnskyar tunga och färgade som metall; allt är en aning, jag anar regnet.

Hela staden är utanför, hela jag är innanför.

Men inte ens de frostade glasrutorna kan stänga ute den skyndan som är paristrafiken vid åttatiden.

Den skyndan, stress, ängslan och otålighet som är var fransman. Den som koncentreras i var förare som placerats bakom ratten, och vars avfärd eller återfärd mött oväntade hinder. Oväntade?

Naturligtvis inte. De är lika självklara som tidvattnet.

Så fransmännen tutar. De tuttar långa och korta signaler. De tutar likt flyglarm, tutar melodier och symfonier, faller i sömn över ratten, tutar varandra morsekoder, tutar hoppfullt eller desillusionerat, tutar i takt till radion, tutar frågor och svar. Det finns ingenting som kan stoppa en fransman från att tuta, inte ens tutandets fullkomliga meningslöshet.

Jag låter dem tuta, vad kan jag göra åt saken? Varför skulle jag vilja göra något åt saken?

Mitt Paris vore inte detsamma om inte detta skyndadets ljud steg uppåt fasaderna och vidare bort i natten.

Det ljudet väcker mig, det ljudet vaggar mig till sömns. Det ljudet påminner mig om vissa sakers beständighet i en ständigt förändrande värld. Det ljudet lindrar den känsla av ensamhet som understundom kryper innanför skinnet. Det är ljudet av tolv miljoner liv som pågår parallellt med mitt eget.

Samma tid och samma plats. Alla dessa människor som valt eller tilldelats staden, som kör rakt igenom den eller som för alltid förblir, runtsnurrandes i Bastiljrondellen, Republique, Place de la Vendome, Nation, Carrousel du Louvre.

Fransmännen tutar oupphörligt och Paris består.

Ce qui me touche

Man har sagt åt mig - mer än en gång - där jag jobbar på Hostel Le Montclair, att jag inte får lov att spela Cherie FM.
Det tycks mig förunderligt att radiostationsvalet skulle störa någon i vår internationella skara gäster, ty de förstår inte den franska kulturen tillräckligt val för att förmå kategorisera stationen där den hör hemma.
Men jag lyder inte.
Jag lyder inte för jag väntar andlöst på att få höra Christopher Stills Ce qui me touche.
Jag vet inte varför, bara att.

Paris ne finit jamais

Det är ett djupt andetag, att efter ett långt uppehåll återigen konsumera en boks rader.
Blicken - som under den litterära tystnaden svept över de våta trottoarernas glittrande svärta - ser fönster och takåsar, flygplansstreck, frostade trädgrenar och molnens kurs över den himmel som nästan glömts bort.
De ögon som ser bokens rader ser plötsligt allting annat.
Och innanför ögonen tillförs syre från det djupa andetaget, och allting ter sig lite mer meningsfullt, mer fyllt av mening.

Läser jag inte skriver jag inte. Pennor fastnar inte i mitt grepp, ingen tygnd faller från mina fingrar ner på mina tangenter. Därför slutar jag aldrig läsa. Aldrig helt, aldrig irreversibelt, aldrig ödesdigert definitivt. Och liksom min läsning aldrig upphör, upphör heller aldrig mitt Paris.
Ty skulle staden ta slut skulle mina ord om staden göra likaså.
Må det aldrig ske.


Jag står på hans balkong liksom många gånger förr. Nedanför, längs Rue Faubourg-St Antoine, passerar kvällstrafiken i rött och vitt; tutar, bromsar, stressar, längtar. Jag står lutad över metallräcket med en cigratt i handen, andas ut röken och andas in staden.
Stadens doft, måndagskvällens doft efter regnet, kylans doft, kinarestaurangens och avgasens. Där gatan tar slut i väster - långt bortom mitt blickfång - vidtar den grönmelerade obelisken i Bastille-rondellen, där jag tidigare jobbat, där jag oräkneliga gånger snurrats runt i baksätet på en svart paristaxi, och där man vid denna tid inväntar kvällens föreställning vid operan.
Jag kan inte se det. Vad jag istället ser, för första gången trots alla mina gånger på hans balkong, är något som glittrar i silver i den oändliga fjärran.
Han sitter i köket innanför balkongdörren och knappar dovt på datorns tangenter.
Jag går tillbaka in.
"Varför har du aldrig berättat för mig att man ser Eiffeltornet från din balkong"?

Om detta inte är kärlek så vet jag inte vad.