Det är ett djupt andetag, att efter ett långt uppehåll återigen konsumera en boks rader.Blicken - som under den litterära tystnaden svept över de våta trottoarernas glittrande svärta - ser fönster och takåsar, flygplansstreck, frostade trädgrenar och molnens kurs över den himmel som nästan glömts bort.
De ögon som ser bokens rader ser plötsligt allting annat.
Och innanför ögonen tillförs syre från det djupa andetaget, och allting ter sig lite mer meningsfullt, mer fyllt av mening.
Läser jag inte skriver jag inte. Pennor fastnar inte i mitt grepp, ingen tygnd faller från mina fingrar ner på mina tangenter. Därför slutar jag aldrig läsa. Aldrig helt, aldrig irreversibelt, aldrig ödesdigert definitivt. Och liksom min läsning aldrig upphör, upphör heller aldrig mitt Paris.
Ty skulle staden ta slut skulle mina ord om staden göra likaså.
Må det aldrig ske.
Jag står på hans balkong liksom många gånger förr. Nedanför, längs Rue Faubourg-St Antoine, passerar kvällstrafiken i rött och vitt; tutar, bromsar, stressar, längtar. Jag står lutad över metallräcket med en cigratt i handen, andas ut röken och andas in staden.
Stadens doft, måndagskvällens doft efter regnet, kylans doft, kinarestaurangens och avgasens. Där gatan tar slut i väster - långt bortom mitt blickfång - vidtar den grönmelerade obelisken i Bastille-rondellen, där jag tidigare jobbat, där jag oräkneliga gånger snurrats runt i baksätet på en svart paristaxi, och där man vid denna tid inväntar kvällens föreställning vid operan.
Jag kan inte se det. Vad jag istället ser, för första gången trots alla mina gånger på hans balkong, är något som glittrar i silver i den oändliga fjärran.
Han sitter i köket innanför balkongdörren och knappar dovt på datorns tangenter.
Jag går tillbaka in.
"Varför har du aldrig berättat för mig att man ser Eiffeltornet från din balkong"?
Om detta inte är kärlek så vet jag inte vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar