Klockan är tre en söndag eftermiddag. I hostelets lobby står tre spanjorer och skålar med Kronenbourg på smaragdgrön glasflaska.De har hämtat ut sina väskor och skall lämna staden.
De firar sitt besöks sista minuter.
En grupp amerikaner äntrar rummet, de hälsar och börjar samtala om gårdagsnatten.
Än kom man hem med första metron, än promenerade man hem i gryningen.
Vart hade de andra begett sig efter den där sista drinken? Hade man sett solen stiga från tapporna vid Sacre Coeur?
Visst hade man smakat de nygräddade baguetternas degiga innanmäte på sin hemfärd. Man hade dragit djupa, isande andetag i samma stund som fasadbelysningen släcktes. Man hade stannat upp för att fotografera. Man hade doftat kaffet men inte behövt smaka. Man hade naturligtvis gått vilse, tagit metron i fel riktning, frågat på låtsasfranska om vägen, förundrats över att återfinna den.
Hade man hunnit göra allt? Äta på den rekommenderade restaurangen - den på Rue des Abesses som serverar varma sallader à la francaise? Hade man tvingats välja mellan Louvren och Orsay? Hade man skickat vykort? Druckit en kir på Amelies café? Hade man sett Eiffeltornet? Klättrat upp i Eiffeltornet? Köpt ett Eiffeltorn? Eiffeltorn, Eiffeltorn, Eiffeltorn...
Vardagen infinner sig förr eller senare, när gatorna blivit bekanta.
Då sol eller regn inte förändrar något - himmeln gör som den behagar.
När baguetten köps för brödets skull, inte för bonjour madame, merci, je vous en prie och bonne journée.
Då taxins enda mening är att föra dig hem.
Och kaffet dricks för koffeinets skull.
Då innfinner sig tillika avundsjukan. Denna oundvikliga dödssynd som inte känner någon lag.
Då vill jag inte längre vara på andra sidan. Andra sidan disken, andra sidan första tiden, andra sidan turismen, andra sidan förälskelsen, andra sidan upptäckterna.
Då vill jag vara med dem - i en smaragdgrön skål för staden som inte är deras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar