Ny Bloggadress

Bloggen fortsätter mer eller mindre som vanligt, under denna adress.

Samtidigt ett år senare

Ett år är ett år är ett år.

Fullständigt osynligt, ett tidsbegrepp, ett påhitt från människans sida för att organisera den kaotiska existensen.
Ett år kan i sig själv inte föra dig någonstans, ty det finns inte, det är du själv som för.

För ganska precis ett år sedan lyssnade jag till henne och kände mig nog ganska sådär, ganska såhär.

Att lyckan inte existerar tror jag inte på.

Men jag tror att den inte kan vara närvarande hela tiden, den har annat att göra, och att det är i dess frånvaro vi behöver finna tillförsikt och bli tillfreds, inväntandes dess återvändo.

Men den är här nu.
Här och nu är den.

Such stuff as dreams are made on

Drömmar görs av sådant och av sådant.


The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on; and our little life
Is rounded with a sleep.

- Shakespeare

Det som göms i vatten kommer upp i vår

Det slog mig nyss att förra våren, då mina föräldrar kom till Paris för att hälsa på under aprils första dagar och vi gjorde en högst oturistig turisttur med båt på Kanal St-Martin, hörde jag någonting av exeptionellt intresse.

Man påstod att vart nionde år töms kanalen på allt sitt vatten med anledning av vårstädning.
Allt fiskar man upp - fiskarna först och resten därefter.
Till den vanligaste fångsten hör kylskåp, cyklar och madrasser. Inte colaflaskor, inte plasttallrikar, vantar eller skor.
Kylskåp.

För att rädda fiskarna skickar man ner svaga elchocker i vattnet, vilket skrämmer dem, får dem att simma upp mot ytan, där de sedan kan samlas ihop och evakueras i provosorisk damm.

Senaste vårstädningen skedde år 2001 (den sammanföll ganska exakt med min egen senaste vårstädning), och jag minns att jag på båten innerligt hoppades - utan att tro - på att fortfarande befinna mig i Paris år 2010.

Jag inser att jag nu måste ta reda på när denna fascinerande föreställning äger rum.
Det är ju inte ofta man får en sådan chans att gå till botten med saker och ting.

När man talar om vädret

Jag pratar med min vännina som sitter i sin skyskrapa i Genua och betraktar marssnön falla över hamn och lyftkranar, kontainrar och Liguriska Havet.

Snön faller i Genua - faller på olivträden som så sent som i oktober var vår resas silvergröna dekor.

Det är kallare än i Skåne, och italienarna säger åt min vännina att cykla tillbaka hem.

Jag läser att snön - en annan eller densamma - faller på Korsikas kristallblå vatten där jag i oktober flöt viktlös, substanslös som en snöflinga.

I mitt Paris skiner solen. Inte bara i mitt, det är inte som jag hittar på -

det är högvår, vinterkyligt men försommarsoligt.

Jag är fullständigt täckt i mörkbruna prickar, jag sitter på parkettgolvet och läser i korsdraget mellan köksfönster och balkongdörr.

Allt är fel, precis helt upp och ner och ut och in, oförklarligt, onaturligt och ljuvligt.

Ljuvligt växthuseffektivt.

Personligen

Att vara personlig på min blogg passar sig inte, det har jag för länge sedan bestämt och sedan dess rättat mig efter.
Språk, ämne och Paris - dessa tre och störst av allt är språket - det ska inte handla om vad jag säger, vad jag gör, hur jag klär mig, vad jag dricker - definitivt inte om hur mycket jag dricker - livets beständiga förändring, jobb som jagas, vinns och mists, civilstatus som modifieras, mina tårar eller andras - jag gråter hellre i Paris - den potentiella bokens potentiella titel, författartävlingar, spärrade bankkort, att plötsligt vakna upp bredvid någon om söndagsmorgonarna och smärre förkylningar.
Det här är ingen dagbok.

Sanningen är att jag skriver för mig snarare än för er.
Bloggen är en övning, ett projekt, en kollektion som vill bli till mer än vad den är.

Det är onekeligen ganska tråkigt - tråkigt för mig och dödstrist för er.
Jag vet att mina närmaste läser min blogg, och att tillgång inte lever upp till efterfrågan.

Men så är det ju detta med erfarenhetens vishet.
Jag pratar i telefon med min pappa som säger:
- Farfar är mycket orolig, han tror att du börjat röka.

Jag är perplex, förstår ingenting, niente, rien du tout.

Pappa säger till mig att min lillebror hävdar att farfar sagt till honom att han läst min blogg och att jag där beskrivit hur jag står och röker på min pojkväns balkong.
Total rundgång.

Det här är ingen dagbok.
Denna blogg handlar inte nödvändigtvis om mig, även om den utger sig för att göra det. Denna blogg är precis lika fiktiv som vilken roman som helst, det är en skapelse av en gestalt som även om den påminner om mig inte är jag.

Attention mes amis - farfar - man ska inte tro på allt man läser.

Domestic eloquence

Min vän bråkar med sin pojkvän, skäller ut honom efter noter, slänger telefonluren i väggen, ska packa sina väskor, lämna honom, lämna landet, vill aldrig igen se honom, vill honom inget gott.

- Jag vill honom inget gott, säger hon.

Det är fantastiskt med människor som trots sina passionerade aggressioner förblir så förkrossande vältaliga.

Hon vill honom inget gott.

My sincerest apologies

Det kan tyckas paradoxalt att jag i det offentliga rummet bekänner sådant som jag inför mina närmaste aldrig skulle yttra.
Men det finns vissa meningar som när de uttalas inte inte bara får änglarna att passera, men högst sannolikt avlida.

När jag inleder en mening med orden "Har ni hört låten...",
är det ungefär som när en kvinna säger:
"Älskling, du vet när jag lånade din bil...".
Mina interlokatörers ansikten antar en vitare nyans av blekt,
och med all rätt.

Ingen kan med sin värdighet i behåll sjunga:
"Vorrei morire sulle labbra rosse che hai, vorrei sentire i tuoi seni accendersi e poi, come due piccoli volcani sentirli sotto le mie mani." - "Jag skulle vilja dö på de röda läppar du har, jag skulle vilja känna dina bröst tändas och sedan - som två små vulkaner - känna dem under mina händer".
Det var sin sak att lyssna på det när man inte förstod vad som sjöngs, men nu, det är som med Madame Arnoux, man borde skjutas.




Men vad kan jag säga? E un'incontro d'anime...

Kommentar ang. Inga kommentarer

Såhär skriver Bodil Malmsten på sin blogg:

"Varför de visa inte tar emot kommentarer på sina hemsidor, kloka personer med självbevarelsedrift som Richard Dawson och Theodore Dalrymple och jag - inga kommentarer."

Inte jag - ingen självbevarelsedrift.
Jag tar emot kommentarer.
Och likväl : no comments.

Madame med rätt att dödas

Jag undrar vem det är som skriker solidarite! égalité! utanför lägenhetens väldiga balkongdörrar.

Men frågan är inte vem utan vilka, och närmare bestämt, vilka hundratals?

Hela Rue Faubourg St-Antoine, från jag-vet-inte-var (för det måste vara i periferin med vilken jag inte beblandar mig) till Bastiljen, är jämntjock av rödluvade plakatviftandes kvinnor, eskorterade av bredaxlade polismän med festligt snurrande blåljus.

Som vanligt vid demonstrationer hör man inte ett skvatt av vad de säger - hundratals personer sjungandes i otakt och med munnen allt för nära megafonen har vanligtvis svårighet att få fram sitt budskap.

Mitt i detta av gatulyktorna upplysta manifestationståg tycker jag mig urskilja ett bekant ansikte.

Men är det inte, jo visst tycks det, det måste vara...Madame Arnoux.

För er som inte känner till historien om Madame Arnoux - vår före detta hyresvärd - hänvisar jag till denna länk.

Hon är kvinnan som påstod att vårt icke-rökande kollektiv hade berövat väggarna sin vita färg, och att ommålnadskostnaderna uppsteg 600 euro.

Och att elräkningen överskred vad vi månatligen betalade med 1900 euro.

Hon visade oss även några högst stötande fotografier på vad vi gjort med den stackars spisen, till hon insåg att det var en annan lägenhet, någon annans lemlästade spis.

28.000 svenska kronor behöll hon den dag vi flyttade ut - vidare till de bekväma kajerna under Seines broar.

Och nu går denna samma Madame längs Rue Faubourg-Antoine, helt fräckt och sonika nedanför mitt fönster, och gapar om rättvisa, jämnlikhet och solidaritet.
Att hon bara vågar.
I rättvisans namn borde hon skjutas.

Desperat hemmafru

Jag städar i min pojkväns kök där tomma ytor förmodligen inte skymtats sedan byggnaden restes. Skrubbar gör jag som jag aldrig skrubbat förr, skrubbar med all min kvinnliga avsaknad av kraft, skrubbar av ren övertygelse att nu jävlar ska det bli obehagligt rent.

Att jag måste skrubba så hårt beror på bristen av varmvatten, bristen av varmvatten beror på min rädsla för allt som innebär eld och gas (men även för naturfenomen, flygplan, larm, karuseller, döden och samtliga småkryp utan undantag.)
Jag vet hur man återfår varmvattnet, jag vet bara inte om min livrädsla för dessa två - eld och gas - kan övervinnas. Det iskalla vattnet rinner oupphörligt, mina händer drabbas av köldskador, jag fortsätter att skrubba.

Min pojkvän har lämnat den begynnande våren, trafiken, kulturen och den allmäna civilisationen för att åka skidor i en vecka.
Det organiserade kaoset till trots faller hans lägenhet mig i smaken. Den släpper in hela dagens ljus och hela stadens ljud. Gränsen mellan ute och inne är flytande, upplösandes - ger mig lust att skriva och dricka kaffe i liter.
Skriver jag?
Naturligtvis inte.
Jag skrubbar som en desperat hemmafru, skrubbar den internationella kvinnodagen i ära eller till trots, skrubbar tills igenting resterar av svampen, skrubbar för att inte skriva.

Nu ser jag mig omkring i ett rörande rent kök och drabbas av panik.
Vad göra nu?
Hela dagens ursäkt för litterär oproduktivitet har jag skrubbat bort.
Endast skrivandet resterar.

Man betalar mig för att blogga

S.M.I.C visserligen, franska minimilönen, 8, 86 euro i timmen.

Timtaxtan för att blogga, dricka maskinkaffe, äta chocklad, läsa Malmsten, Kundera, Espinass och Den hemliga historien.

Solen gassar genom de enorma fönsterrutorna, Giorgia spelar.

Det är högst irriterande när någon ber om att få checka in, ut, eller vill ha pariskonsultation.

Jag försöker faktiskt att jobba här.

Come musica

Det var i Lecco - med de sammetsgröna bergen som sträckte sig vertikalt mot svindlade höjder, fönsterluckorna som hängde på trekvart och luften klarare än någonsin förr, än någonstans förr.
Frukosten åt vi på en balkong som omslöts av en osynlig bäcks outröttliga brus, mot en dekor av blekgula stenfasader och kyrkans kolsvarta spira pircandes genom den oklanderligt blå himmeln.

Det var i Lecco som jag först hörde Giorgias italienska röst, ansedd som en av de mest talangfulla, mest avancerade röster i landets musikhistoria.
Tagen, betagen av min morgon och de platser som väntade; Varenna, Belagio och Menagio, brydde jag mig föga om denna Giorgia.

Jag bryr mig idag.
Ungefär 27 gånger om dagen bryr jag mig om henne på högsta volym, och utan minsta kunskap om avancerade röster gör hon min dag lycklig.

...och vara dig trogen.

Om jag någon gång med anledning av publikation skulle komma att recenseras, önskar jag att det står:

"Carolines texter är Bodil Malmsten möter Philippe Delerm."

Nej det önskar jag förresten inte, jag vill inte inte möta någon.

Det här med att definieras negativt, utifrån vad jag inte är, jag vill att det står:
"Caroline är inte Bodil Malmsten och inte Philippe Delerm. Inte Stig Claesson, Marcel Proust eller Fredrik Lindström. Och definitivt inte Danielle Steel. "

Allt jag inte är är jag, mig själv och ingen annan, så skall jag defineras så skall det stå.

Det är naturligtvis en omöjlighet, en sådan originalitet existerar inte, ingen är någonsin sig själv, i ren form, allt är fragment, ingenting nytt under solen.

"Allting har skrivits, men en begåvad författare har förmågan att berätta samma utnötta, utåldriga historia på ett sådant sätt att den tycks skriven för första gången."

Närmare än så kommer man inte, man får nöja sig med detta.

Och trots omöjligheten förföka vara sig trogen.

La douleur exquise!

Så ont gör det att vandra Paris boulevarder och trottoarer, springa i dess trappor, skynda längs dess kajer, arrodissement efter arrodissement, i trots allt rimligt höga pumps, att man undrar vad det är för orimlig ytlighet som man helt plötsligt gjort sig föremål för.


Men vad gör man inte för sina vader och sin värdighets skull?

I look at all the trendy people

Where do they all come from?

Att vara eller inte vara trendig - det är inte ens en fråga det.
Jag bryr mig ungefär lika mycket som gjorde Shakespeare.
Inte ett skvatt. Inte ett jota.

Det närmaste modevärlden jag kommit var när jag i sjuan investerade alla mina besparingar i ett par stålblå Tigerjeans, eftersom inga andra modeller passade mig.

Den dag de gick i sönder - rev upp ett långt ärr på vänster knä - sörjer jag ännu.
Ingen förlust har någonsin varit så stor.
Jag lovade mig själv att aldrig älska igen.

Läser jag modetidningar är det för att negativt definiera mig själv. Baserat på en filosofi vars filosof jag glömt.
Det man är är allt det man inte är.

Det vi är är avsaknaden av det vi inte är.
Vad är du? Jag är inte fotbollsspelare och inte sprutnarkoman. Inte marinbiolog och inte svårflörtad.
Jag är inte anti Celine Dion - därför Celine Dion (-fan).
Och definitivt otrendig.

Skulle jag någon gång vara trendig är det med säkerthet av ren olyckshändelsen.
Hursa? Är lockar på modet igen?
Vilken tur att jag sparat mina sedan mitt livs begynnelse.

All detta skriver jag med anledning av dagens provjobb som receptionist för en av Paris Toni & Guy salonger.
All denna trendighet i all sin myckenhet, livs levande och återspeglandes på varenda kvardratcentimeter.
Alla dessa rökfärgade speglar och svarta marmor för att reflektera vartenda trendigt hårstrå.
Svarta kajaver, avgrundsstora hål i örsnibbarna, sönderslitna jeans - här hade mina Tiger kunnat gå igen - osynliga märken som alla vet finns där, hår som stylats i timmar i hopp om att efterlikna mitt då jag just stigit upp efter sömn eller annan sängbunden aktivitet.

Utan avvikelse och utan pardon handlar jag mina kläder på H&M.
Och mina skor i Beaubourgs asiataffärer, eftersom allt springade gör dem till en konsumtionsvara som måste nyinförskaffas varannanveckligen.
Mina hål i öronen är små - verkligen pyttesmå.
Och när jeans går sönder är de sönder och bör inte användas mer. Basta.

Att vara eller inte vara trendig, det är mig egalt.
Jag avvaktar nyheter angående posten.
Men angående mitt hår: rör de så dör de.

Notera: Människorna på bilden har allt att göra med verkligheten. Det var med just dessa personer jag provjobbade, och eftersom jag så smått känner den stilige herren till vänster, hoppas jag på skamlös svågerpolitik.

Franska-Re-kan ingen vara

Bonjour mesdames et messieurs, encore un jour ensoleillé se lève sur l'île-de-France.

Ännu en solig dag på frankrikeön.
Vad det innebär vet man inte förrän samma sol dalar bakom sjätte arrondissementets förnäma husfasader och tänder Eifffeltornets bärnstensljus mot en himmel av purpur och sharlakan.
Vad det innebär står inte skrivet, jag skriver det nu.

Få dagar för med sig så mycket självklar, oprovocerad, okonstruerad franskhet som denna.
Det blev som det blev, det bara blir som det blir, hur skulle det annars vara.

Den långa promenaden i mörkblå pumps under azzurblå himmel.
Antecknandet längs kanal St-Martins norra strand.
Baguetten i hela dess njutsbara långhet.
Elletidningen köpt ohörhappandes, passerandes via presskiosken i Republique-rondellen, dessa presskiosker i dessa rondeller i denna republik.

Franskare kan inte en dag vara utan att göra parodi på sig själv.

Min text är en kontrast, min dag en motreaktion mot den nordlighet i vilken Lidl inlindat veckans dagar.
Inte bara Lidl - de kan inte bära hela skulden.
Denna smutsiga blågula skuld jag så plötsligt dragit på mig.
Hur jag vid behov efterlyser Paris alla svenska läkare i någon nypåhittad feghet inför franska instutioner.
Och bokar biljetter till Lisa Ekdahl-konserten på Olympia den femte april.
Vad tror jag att jag är?
Svensk?

Nej, behövs aktion och reaktion.
Behövs dagar som denna, då franskare kan ingen vara.


(Är jag ensam om att i barndomen ha trott att psalmens namn var Trygga Rekan?
Så går det när betoningsfelen är framme.
Trygga Rekan ingen vara...)

Bodil, Jerry & jag

Efter att ha bott i Paris en första gång, och innan jag bodde här en andra och sedan en tredje, tillbringade jag en stund i Florens, Italien.
Det var långt innan jag kände till Bodil Malmsten och världens ände.
Det var en tid som påföljde mycket, men som också föregick det mesta.

Den som aldrig levt ett årstidsskifte i Florens vet inte med vilken plötslighet vintern sänker sig i den väldiga dalen. Det är ett fullständigt överraskningsmoment. Ett Pearl Harbor.
Vid onsdagens mitt, då stadens alla kyrkklockor slår i unison sång, sitter jag baraxlad på Piazza Santa Croce och förvandlar o:n till i:n, a:n till e:n. Ingenting vittnar om att det skulle vara den 11 november; kinder och armar är högsommarfräkniga och vettlösa amerikaner stapplar omkring på kullerstenstorget i plastgula flipp-flopps.
Men de är inte vettlösa.
Bara varma och resonliga.

På den dagen följer en morgon så kall att Gud tycks ha glömt denna vackraste av sina städer. En gryning, en aurora, så isande att endast den italienska glassen finner tillstymelse till gudomlighet.
Sedan följer vintern - så kort och så kall.
Vinden viner kring de klargröna fönsterluckorna, regnen faller, faller och faller. Arno svämmer över, drunknande träd sträcker sina grenar ovan vattenytan i rop på räddning, invånarna shotar grappa, shotar och shotar. I mitt väldiga stengolvsrum trycker jag min rygg mot elementet och där fryser jag fast, med blicken stirrandes mot en flimrande tv-skärm.
Det är då jag först för syn på Jerry Scotti och Chi vuole essere milinario.

Jag vill inte bli milijonär, allt jag vill är att bli varm. Så varm som programledaren Jerry Scotti är där han svettas med sin abnormt orange solbränna under studions strålkastarljus. Och allt jag vill är att för evigt kvarbli i detta kaptiverade tillstånd som därefter blir min varje resterande, italienska vardagskväll.

Till en början slår jag febrilt i italienska lexikon för att dekryptera den lilla frågeraden med sina fyra påföljade svarsalternativ.
Så lär jag mig italienska - inte på något annat sätt.
Mot slutet av vintern skrattar jag lexikonlöst åt Jerrys suggestiva skämt och noterar att kokosnöten är världens största nöt.
Så allmänbildas jag.
När jag idag säger att jag saknar Florens är det främst dessa 50 minuter som är min längtans mitt.

Det är därför jag rörs till tårar när jag läser Priset på vatten i Finistère och blir varse Bodils relation till franska Questions pour un champion och dess programledare Julien Lepards.
Som jag önskar att jag kunde krama dig då, Bodil.
Då mer än någonsin.
Som jag förstår.

Svenskar i Paris

Det är svenska veckor på Lidl i Paris.
Ryktet nådde mig härom kvällen, genom mina landskvinnors tindrande ögon som fällde glädjetårar i ett glas vitt i Belleville.

De är överförtjusta, saliga likt barn inför en studande julafton, euforiska, slutar inte att prata - vad göra?

Vad göra när det vankas någonting som inte riktigt är Kalles, men nära nog?
Falu rågrut och lingonsylt, lax i hyllmeter och Singoalla.

Lidl är på krigsstigen och har med all sin tyskt organiserade strategi rånat IKEA-lagret, besudlat Svenska Affären på sin omisskänsliga identitet, belägrat Svenska Kyrkans heliga matförråd.

Lidl saknar redan latinskt blod, är redan germanskt, nöjer sig inte, vill bli nordiskt, bli svenskt. Vill bli röda stugor med vita knutar, djupgröna barrskogar, dalkullor, midsommar och midnattsljus.
Det räcker inte med älgen - hela Sverige vill man åt.

Vad göra? Hur handla?
På Lidl, naturligtvis.

Jag bönade och bad om att få undvika detta öde.
Ödet är oundvikligt, naturligtvis.
I samma stund som jag satte mina pimpinetta pumps på parisisk mark förvandlades de till Nils Holgersson-mönstrade trätofflor.
Aldrig förr i mitt liv har jag varit så blåögd, så gylleneblond, så försvenskad, så föräldat svensk.
Så många omvägar har jag tagit för att undvika faktum.
Alla omvägar leder rakt in bland Lidls hyllor under svenska veckan.

Jag inser att jag måste vidta drastiska åtgärder - säga upp min svenskhet i all dess blåögda blondhet.
Folkbokföra mig i Frankrike, stanna här länge - scheiße så länge - tills jag efter fem på raken följande, baguettätande, rödvinspimplande år kan ansöka om franskt medborgarskap.
Allt ska jag göra, med lidlskt organiserad strategi skall jag kämpa.

Men först ska jag bygga mig en bunker av Falu rågrut och nära-nog-Kalles.
Man måste ju trots allt passa på.

Demain dès l'aube

Det existerar en gryning - Victor Hugos gryning - men man måste vara vaken under stunden den ger sig till känna.
Så bråttom har den att passera, så bråttom har himmeln att övergå från ett fullständigt tillstånd till ett annat, att detta halvljus knappt är en blinking, en flämtning, och sedan är det inte mer, inte längre.

Att vandra under detta gryningsljus - i ljuset kan man aldrig vandra, ljuset sker endast på himmeln - är att vara i samma transit som stunden. Ingen natt härgar längre, ingen dager synes än.
På himmeln blänka en sista bild av månen, bortom så blekt rosa flygplanssträck att de knappt är rosa, knappt är sträck.

Man frågar sig vem som är vaken i gryningen.
Nattens människor, Jovanottis gestalter - la gente della notte - gick till sömns med sista metron, med den sista stjärnan.
De ljusskyggas vilostund är kommen.
Men ännu ingen annans.

Nerdragna jalusier för de allmänna alimentationerna.
Neongröna trafikljus som säger Kör! Gå! men åt vem?
För vem klämtar signalen, för vem lyser gubben?
Inte ens tomtarna på loftet är vakna.

När en silhuett uppenbarar sig vid huskröken vet man inte om det är en han, en hund, en synvilla eller ett eftersläntande spöke.
Huruvida någon rör sig bortåt eller åter vet man inte.
Man känner endast sig själv, målet med ens egen gryingsfärd.

Det är alltid det fullständiga tillståndet som är målet.

Återstoden av dagen

Eftersom det bara finns en andra mars om året, tänker jag att dagen måste levas till fullo.
Vad än det nu innebär.

Det är en av de dagar då molnen är så trasparent vita och skarpt formade att de liknar de tecknade moln som seglar förbi i inledningen av The Simpsons. Moln som radat upp sigt likt ett diagonalt pärlband över himlavalvet, och flyttar sig nästintill omärkbart precis vid sidan av solen.
Vad tänkte man när man tidigare trädde sina molnfärgade tumvantar på händerna?
Dagen är mild.

Den är mer än så.

Dagen är sådan att man slår sig ner på en uteservering längs Rue Soufflot - under solen exakt - och där sitter man länge och förundras över hud som hettar, kinder som rodnar och mörka tankar som evaporerar - blir till ånga, till vårluft och driver iväg.
Man dricker sin kaffe, naturligtvis.
Stövlarna är för svarta, för tunga. Kappan för varm och för grå. Men man drar inga förhastade slutsatser, kastar inte av sig plaggen i en gest av galen vårkänning, ty man vet att den andra mars är en dag som befinner sig i ett benådat tillstånd, a state of grace, une état de grâce.

Den andra mars finns bara en gång om året, imorgon är en annan dag, imorgon kan vända andra vinden till.
Man gör det mesta av dagen, osäker på uttryckets egentliga innebörd.

Från uteserveringen på Rue Soufflot räknar man tre rödljus innan Jardin de Luxembourgs väldiga, väldigt svarta smidesportar.

Sedan räknar man inte så mycket mer, ty hela parken är ett oräkneligt myller av gröna stolar och Sorbonnestudenter, tidningsbläddrande monsieurer och plastcykeltrampande barn. I taket lyser solen och på marken sträcker den färglösa grusen ut sig härifrån till evigheten.

Man plockar fram ett nyinförskaffade anteckningsblock och skriver.
Ingen roman - det blir aldrig någon roman.
Inga pretentiösa försök till att skriva verkligheten i dess absoluta essens.
Dagar som denna - kanske är det den andra mars i synnerhet - resignerar man inför verklighetens oöverträffbara förmåga att skriva sig själv.
Man erkänner ordens otillräcklighet, utan att för den sakens skull avskriva dess skönhet.

Om ord är vapen är jag inte längre avväpnad.
Idag är ingen dag att säga förväl till vapen.
Idag är jag en hel armé, sittandes på en mossgrön stol i Luxembourgträdgården, levandes dagen till fullo.
Men det är ett benådat tillstånd.

Återstoden av dagen förtäljer inte denna text.

Petite menteuse

Shakespeare and Co 0 Km står det på vägskylten som hänger ovan de under ord dignande bokhyllorna.
Under skylten står jag - 0 km - och samtalar med Kristine Espinasse som publicerat sin blogg under titeln "Words in a french life", och som ikväll talat i en förunderligt malplacerad mikrofon, mitt bland de tynande blekta bokryggar som är Shakespeare and Co's ovanvåning. Under skylten står vi tillsammans, ler blygsamt och smakar det av hennes fransmans ekologiskt odlade rosévin som bjuds kvällen och litteraturen i ära.

- Skriver du också? frågar mig Kristin.
- Ja, jag skriver också, svarar jag.
Samtidigt som jag tänker din lilla lögnerska - petite menteuse - vem tror du att du är och vad står du och säger?

Men faktum är att jag skriver. Mycket annat gör jag, mycket nonsens, mycket no sens, men skriver gör jag också.
Att jag skriver vet jag då jag vaknar om nätterna och rusar upp till en ständigt påslagen dator för att panikslaget och ännu sovandes trycka sauvgarder åt några lösryckta meningar som plötsligt gett sig till känna.
När detta sker vet jag att vindarna vänt.
Vem som vänder dem vet jag inte, men inte är det Eva Dahlgren i alla fall.
Nej, det är samma ord som tynger Shakespeare and Co's bokhyllor som tillika tynger min väska och reducerar min 45-minuters metrofärd till några få, flyktiga sekunder.
Ack, så få!
Det är kvällar som gårdagens och dagar som den rådande då ingenting tycks sannars än detta lögnaktiga yttrande: jag skriver också.

Kristin Espinasse säger att man måste erbjuda sina läsare någonting för att få dem att komma.
Att komma till bloggen, det vill säga.
I begynnelsen gav hon dem ordet, det franska, ett om dagen. Sedan kom hon att ge dem ett fotografi relaterat till texten - och så var det läsare.
Jag tänker inte ge er några ord, ty mina ord är mina och den innebörd jag tillskriver dem är inte er.
Ords innebörd beror. Det finns inga ord vars essens föregår existensen.
Ord blir vad man gör dem till. Mina ord är mina och jag kan inte göra dem till era.
Men fotografier, i dess mest anspråkslösa, opretentiösa och oretuscherat nakna natur, skall jag erbjuda er från och med den dag som är imorgon.

"Chère Caroline. God fortsättning med din blogg. Maila mig om du vill diskutera." skriver Kristin Espinasse på bokpärmens insida.

Jag sveper det i södra Frankrike ekologiskt odlade vinet, lämnar det tomma glaset på disken och promenerar hemåt.
Mycket nonsens gör jag därefter, men skriver gör jag också.

Primavera

Den första vårdagen har anlänt, och med den en hjärtslitande längtan bort och bortom. Till alla dessa odefinierbara destinationer som är produkten av vinterns absoluta mörker, himmelns obönhörliga regn, kylans bedövande effekt på hud och drömmar.

Jag sitter i ett kök, på en hög pall placerad mitt för den vidöppna balkongdörren, givandes mot en av Paris längsta gator. Det är en måndagsförmiddag förklädd till söndagsmorgon; insvept i hans gråblå frottémorgonrock som sett sina bästa dagar och ytterligare några, drickandes mitt rykande svarta kaffe ur randigt Ikea-glas medan radion spelar vad den behagar. Jag läser de sista sidorna i Priset på vatten i Finistere och plötsligt - återigen - är allt möjlighet och befintlighet. Den nyfödda marssolen träffar mig skoningslöst med alla sina löften. Var längtan tinar, var fräkne framträder, dofterna mättas. Finns gör färgerna i alla dess otaliga nyanser. Finns gör kontrasten mellan ljus och skugga, gränsen mellan himmel och moln, finns gör ljuset och dagen.

Men ingenting är i denna stund lika obefintligt som mina ord.
Om ord är vapen är jag fullkomligt avväpnad - ståendes i skottlinjen för de kulor som är idétorkan, skrivkrampen, ifrågasättandet, tvivlet, det verbala tomrummet. De ord som i höstas fullkomligt konsumerade mig, de ord som höll mig vaken om nätterna och levande om dagarna. De ord som tycktes multipliceras med vart andetag, tills jag inte längre visste var de skulle höra hemma eller hur många sidor de skulle förmå fylla.
Allt som fanns innan december föll - innan omständigheternas makt gav sig till känna, innan katastrofområde förklarades bland mina ord - förintades av tiden. Denna ondskefulla tid som ingen rår på. Denna tid som rår på allt.

Men tid kommer och tid går. Tid går och samma tid återkommer. Tidvattnet med sitt oföränderliga vatten sedan tidens ursprung. Vårtiden med sina blommor, uppskutandes från samma lökar som så många år förr.
Årstid efter årstid. Fullmåne efter fullmåne. Allt tiden bär med sig kan den också föra tillbaka. Och det gör den, allteftersom.
I denna nyvakna marssol bar de första vårtimmarna med sig en längtan och en tanke. Att jag haft den så många gånger förr - och förlorat den lika många - bevisar enbart tidens rundgång.
Jag tänker att jag måste skriva. För att det fortfarande finns så mycket vackert som förtjänar att bli skrivet.