Personligen

Att vara personlig på min blogg passar sig inte, det har jag för länge sedan bestämt och sedan dess rättat mig efter.
Språk, ämne och Paris - dessa tre och störst av allt är språket - det ska inte handla om vad jag säger, vad jag gör, hur jag klär mig, vad jag dricker - definitivt inte om hur mycket jag dricker - livets beständiga förändring, jobb som jagas, vinns och mists, civilstatus som modifieras, mina tårar eller andras - jag gråter hellre i Paris - den potentiella bokens potentiella titel, författartävlingar, spärrade bankkort, att plötsligt vakna upp bredvid någon om söndagsmorgonarna och smärre förkylningar.
Det här är ingen dagbok.

Sanningen är att jag skriver för mig snarare än för er.
Bloggen är en övning, ett projekt, en kollektion som vill bli till mer än vad den är.

Det är onekeligen ganska tråkigt - tråkigt för mig och dödstrist för er.
Jag vet att mina närmaste läser min blogg, och att tillgång inte lever upp till efterfrågan.

Men så är det ju detta med erfarenhetens vishet.
Jag pratar i telefon med min pappa som säger:
- Farfar är mycket orolig, han tror att du börjat röka.

Jag är perplex, förstår ingenting, niente, rien du tout.

Pappa säger till mig att min lillebror hävdar att farfar sagt till honom att han läst min blogg och att jag där beskrivit hur jag står och röker på min pojkväns balkong.
Total rundgång.

Det här är ingen dagbok.
Denna blogg handlar inte nödvändigtvis om mig, även om den utger sig för att göra det. Denna blogg är precis lika fiktiv som vilken roman som helst, det är en skapelse av en gestalt som även om den påminner om mig inte är jag.

Attention mes amis - farfar - man ska inte tro på allt man läser.