My sincerest apologies

Det kan tyckas paradoxalt att jag i det offentliga rummet bekänner sådant som jag inför mina närmaste aldrig skulle yttra.
Men det finns vissa meningar som när de uttalas inte inte bara får änglarna att passera, men högst sannolikt avlida.

När jag inleder en mening med orden "Har ni hört låten...",
är det ungefär som när en kvinna säger:
"Älskling, du vet när jag lånade din bil...".
Mina interlokatörers ansikten antar en vitare nyans av blekt,
och med all rätt.

Ingen kan med sin värdighet i behåll sjunga:
"Vorrei morire sulle labbra rosse che hai, vorrei sentire i tuoi seni accendersi e poi, come due piccoli volcani sentirli sotto le mie mani." - "Jag skulle vilja dö på de röda läppar du har, jag skulle vilja känna dina bröst tändas och sedan - som två små vulkaner - känna dem under mina händer".
Det var sin sak att lyssna på det när man inte förstod vad som sjöngs, men nu, det är som med Madame Arnoux, man borde skjutas.




Men vad kan jag säga? E un'incontro d'anime...