Det existerar en gryning - Victor Hugos gryning - men man måste vara vaken under stunden den ger sig till känna.Så bråttom har den att passera, så bråttom har himmeln att övergå från ett fullständigt tillstånd till ett annat, att detta halvljus knappt är en blinking, en flämtning, och sedan är det inte mer, inte längre.
Att vandra under detta gryningsljus - i ljuset kan man aldrig vandra, ljuset sker endast på himmeln - är att vara i samma transit som stunden. Ingen natt härgar längre, ingen dager synes än.
På himmeln blänka en sista bild av månen, bortom så blekt rosa flygplanssträck att de knappt är rosa, knappt är sträck.
Man frågar sig vem som är vaken i gryningen.
Nattens människor, Jovanottis gestalter - la gente della notte - gick till sömns med sista metron, med den sista stjärnan.
De ljusskyggas vilostund är kommen.
Men ännu ingen annans.
Nerdragna jalusier för de allmänna alimentationerna.
Neongröna trafikljus som säger Kör! Gå! men åt vem?
För vem klämtar signalen, för vem lyser gubben?
Inte ens tomtarna på loftet är vakna.
När en silhuett uppenbarar sig vid huskröken vet man inte om det är en han, en hund, en synvilla eller ett eftersläntande spöke.
Huruvida någon rör sig bortåt eller åter vet man inte.
Man känner endast sig själv, målet med ens egen gryingsfärd.
Det är alltid det fullständiga tillståndet som är målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar