01: 45 et je ne dors pas

Det tycks att jag imorgon måste köpa mig ett nytt anteckningsblock. För alla de oräkneliga tankar jag haft under dagen förvandlades till franska och italienska konversationer, fräknar i solen, tårar, berusning, lunchrusning och kyssar. Inte en enda tanke blev till text. Per questo vi prego di scusarmi. 

Det enda jag minns är dagens refräng, vilken ännu - i den mycket tidiga morgontimman - repeteras i mitt huvud. 

"Dis est-ce que tu m’aimes encore

Dis est-ce que tu dors
Si oui est-ce que tu rêves aussi
Si non ben pourquoi tu dors"

- Louis Attaque 

Mezzo di pasta

Jag gillar inte mitt nya jobb av följande anledningar:

 - Pasta innehåller för mycket kolhydrater.

 - Pasta är egentligen ingenting utan sin sås.

 - Pasta utger sig för att vara såväl billig studentmat som

    medelhavsgourmandi. Det är inte möjligt. 

 - Pasta inbjuder inte till några djupanalyser - varken lingvistiska eller andra. Pasta är pasta är pasta. Man kommer inte längre än så. Förutom om man adderar tomatsås för då blir det genast pasta pomodoro. Vilket ju är en tjusig aliteration.

Ni får ursäkta följande självgoda fråga, men finns det ingen som anser mig vara för välutbildad (jag menar välutbildad med tanke på att helt saknar utbildning) för att stå och sleva ostsås på en snabbmatskjedja förklädd till italiensk trattoria? Min chef anser mig inte vara tillräckligt välutbildad för jobbet. Det hoppas jag han har rätt i.  

Sonett 153

Jag har en parisvän som skriver dikter, vilket jag finner högst beundransvärt. Kanske för att jag ser poesin som den mest ädla av konstformer, samtidigt som jag själv aldrig skulle ge mig i kast med det. Att skriva dikter (underligt, jag ville göra om föregående tre ord till ett verb och fann mig väljandes mellan dikt - dikterande och poesi - poserande. Inget av det kan vara korrekt.) skulle för min del kännas alltför pretentiöst. Som hade jag gjort anspråk på att vara Shakespeare hade jag så mycket som fattat pennan i diktskrivande syfte. Men när jag denna morgon (min dygnsrytm är fullständigt förfärlig) försökte somna, försökte jag samtidigt komma underfund med vad jag ska säga till dig nästa gång vi ses. Till min besvikelse insåg jag att mina ord gick på rim, vilket ju kan bli pinsamt om du tror att jag med vilje komponerat dig en dikt. Men inte heller kan jag säga:

Jag förstår bättre än du tror att omständigheterna inte är ideala

men jag har alltid tystat mitt förnuft när mitt hjärta velat tala. 

Jag tänker inte påstå att jag ser mig 

imorgon

till hösten

i min framtid vid din sida

Men det är just idag

utan dig

jag inte förmår genomlida. 

Du har inget du kan ge

Jag har inget du kan få

Vad som återstår är att stjäla

Bara ännu en stund

en förlängd sekund

och sedan kan du gå.

Jag ska gömma den i byrålådan och döpa den till Egoism. 

Rappakalja

Emellanåt - skrivandes dessa blogginlägg - kan jag bli osäker på ords stavning. Till och med på dess exakta innebörd. Andra gånger känner jag mig alltför upprepande och söker synonymer. Då öppnar jag vanligtvis ett tomt worddokument för att försäkra mig om språklig korrekthet. 

Varsågod obstinat elokvent diligens, katastrofal ordningsamhet. Legio prolongerad melodifestivalskänsla, ackompanjerad kultivitet. Rappakalja. 

Det blir en bra roman en vacker dag. 

Frenglish kyss

Som bekant heter tungkyss French kiss på engelska. Och alla som någonsin kysst en fransman vet precis hur passande ordet är. Men jag blev konfunderad då jag läste att tungkyss skulle heta baiser anglais - engelsk kyss - på franska. Det stämmer väl ändå inte? Det vore ju att snurra lite väl mycket på språken. Och dessutom vet ju alla som någonsin kysst en engelsman hur opassande det skulle vara.

Ska man investera i en liten by?

Jag har fortfarande svårt att förstå ekonomi och världspolitik på franska. Dessutom är jag så outsägligt trött på Sarkozy och Carla Brunis tvåmanna-show, att jag kategoriskt vägrar att ägna dem min tid. Météon har föga roligt att komma med. Kultursidorna berättar inget som jag inte redan läst i gratistidningen Direct matin. Och jag har mixtrat med antennsladden till tv:n på ett så fatalt sätt att jag inte längre kan se det enda program som intresserar mig -Vem vill blir miljonär. Så jag läser les depêches - de små skyndade - istället. Det är god språklig träning och stundtals underhållande lektyr. 

Som att man - har man 300.00 euro till övers - kan bli ägare till en liten by i östra Tyskland. Byn bär namnet Liebon och auktioneras nu ut på e-Bay. Att det rör sig om en riktig by råder inga tvivel om, ty två ordentliga skyltar - entré och sortie - förkunnar dens början och slut. Men denna by är så liten till yta att den endast rymmer en enda byggnad: ett 1700-tals slott på 350 kvm inneslutandes 13 rum, 3 badrum, 3 kök och omgivande tomt på ca 1400 kvm. 8 personer finns folkbokförda i Liebon: nuvarande ägare och ägarinna samt deras sex barn. 

Tre bud ska redan ha lagts på byn. Ska man ge dem ett fjärde?

Too much too soon, too little too late

Jag är lite rädd för mig själv. Jag tycks ha skickat en alldeles ohälsosam mängd Facebook-meddelanden ikväll. Och ändrat min status pinsamt många gånger. Och praktiskt taget fyllt hela startsidan med min egen aktivitet. För ett år sedan var det jag som obstinat skickade brev med postdiligens medan mina vänner förlorade sig själva och sin tid i cyberrymden. Och me voilà idag. Fullständigt överkonsumerandes.

Jag inbillar mig att allt i livet behöver balans. Annars måste det jämna ut sig förr eller senare. Och jag baserar min teori på mycket goda grunder av empirisk kunskap:

Jag slutade dricka kaffe under ett år och nu dricker jag som höll all jordens kaffeböner på att ta slut. Jag var avhållsam från sötsaker och nu blir jag smått rörd vid åsynen av vit chocklad. Jag bloggade sparsmakat - i höstas aldrig - och nu är Reuters avundsjuka för jag uppdaterar min blogg oftare än de lägger ut nyheter. Mitt rum i Florens var ett under av ordningsamhet och nu har min parisgarderob flyttat ut på sovrumsgolvet. Jag har alltid pratat för mycket och nu finner jag mig ofta mållös.  Och efter att i år ha avstått från Facebook erbjuder man mig nu fast anställning som admin. 

Slutsatsen? Avhållsamhet eller överkonsumtion, för ofta eller för sällan, för mycket eller för lite, allting alltid eller ingenting någonsin. Det är en illusion. Det jämnar ut sig till sist ändå. 

Mes vingt ans, tes quatre-vingt

Och sedan på tal om att åka tillbaka i tiden. Hade jag vetat hur snygg Serge Gainsbourg var i sina yngre dagar hade jag aldrig låtit Jane Birkin lägga beslag på honom. 

Nytt jobb på gång

På tal om att förlora saker. Det enklaste sättet att återfinna dem är naturligtvis att åka tillbaka i tiden. Fusac - annonstidning för engelsktalande i Paris - är summan av min lektyr för tillfället. Inte alla annonser känns pålitliga, men ibland hittar man den där sällsynta pärlan som ger mening åt sökandet.

Wanted:

Someone to go back

 in time with me.

This is not a joke.

Write to:

35483@fusac.org.

You'll get paid after we get back.

Must bring your own 

weapons.

Safety not guaranteed.

I have only done this 

once before. 

En cas de perte

Inatt förlorade jag en timme. Det gör ingenting - den kommer tillbaka. Kanske måste vi lära oss att bättre accepterar förluster, då vissa ting tycks ha för intention att förr eller senare gå förlorade. Jag tänker på alla pennor jag aldrig kommer att återse. Och alla era tändare. Jag blev av med mina dörrnycklar, men det var ingen katastrof. Och meningen jag velat säga gick om intet, men jag fann en annan. Jag förlorar ständigt namn, ansikten, minnen, möten som skulle ägt rum. Inget av detta bringar katastrof. Vi har till och med råd att förlora en dag eller två. Förlora en dröm. En destination vi haft i åtanke. Jag har förlorat tre lägenheter - det var ingen katastrof. Sedan förlorade jag en stad. Ett land. Ett språk. Inte heller detta var slutet på världen. Jag förlorade denna text tre gånger medan jag skrev den, men det gjorde ingeting. 

Så många saker tycks fyllda av intentionen att gå förlorade, att deras förlust inte är någon katastrof. 

Ville de lumière

Det är ironiskt. Elmätaren i mina parisvänners lägenhet tog fyr i måndags och de har således levt i kyla och mörker under den senaste veckan. Ikväll skall ljuset återkomma - lagom till att resten av staden släcks ner. 

Ty ikväll mellan 20.30 och 21.30 infaller tredje upplagan av Earth Hour. För Frankrike och Paris blir det första gången. 28 franska städer - däribland Marseille, Lyon, Bordeaux och Montpellier - släcker ner sina största landmärken i protest mot den globala uppvärmningen. Paris - sedan länge känt som ljusets stad (voilà min faibless för klichéer) - mörklägger Eiffeltornet, Elyséepalatset, Notre Dame katedralen, Nationalensemblen och Senaten. 

En av mina parisiska favoritsysselsättningar är att stå lutad med armbågarna mot Pont-Neuf i just den stund då fasadbelysning, gatubelysning, kajbelysning - och givetvis Eiffeltornet - tänds. Ikväll planerar jag att göra detsamma fast tvärtom. Förmodligen nynnandes på "When the lights go out in the city..."

Och på tal om musik och stadsbelysning dyker denna fantastiska 80-tals refräng upp från ingenstans. Varsågoda - en något skrämmande inblick i fransk musikhistoria.  

Existensminimum

Från och med denna morgon lever jag på existensminimum. Ett ord vars innebörd just antagit helt nya dimensioner. Varför ordet reducerats till att handla om pengar är mig oförståeligt -som skulle människans existens enbart bero av vad som kan förskaffas med ekonomiska medel. 

Men vad är egentligen vårt existensminimum? Vilka saker måste vi dagligen kännas vid för att inte upphöra att existera? Jag försöker att finna det essentiella.
 

Jag måste få en kopp kaffe om dagen. Och helst två måltider. Tillgång till musik - jag har inga pretentioner inom området. Minst ett verbalt utbyte med en annan människa - om än skriftligt. Jag måste ha en spegel och lite smink om jag överhuvudtaget ska lämna lägenheten, vilket jag egentligen inte måste. Fast jag befarar att jag upphör att existera skulle jag stanna här inne allt för länge. Så jag tillägger luft och dagsljus på min lista. Ska jag ta mig någonstans i Paris - åtminstone till mitt arbete - behöver jag 1,60 euro gånger två. Det skulle bli svårt att leva utan mobiltelefon, men när det kommer till existensminimum finns det inget utrymme för extravagans. När min påladdning tar slut får jag börja skicka Morsekoder. Jag skulle uppskatta ett glas vin någon gång då och då, vilket jag faktiskt tror mig ha laglig rätt till då jag lever på franskt existensminimum. En penna behöver jag definitivt. Jag har förlorat mitt anteckningsblock, men jag kan skriva på servetter, kvitton och de första tomma sidorna i en bok. Cigaretter behöver jag inte. Och hade jag tidigare varit rökare hade jag nu kunnat glädjas åt ett prolongerat liv. Jag behöver lite yta att röra mig på - en gata att gå nerför och sedan upp igen. Och jag är förmodligen beroende av utsikten från vårt sovrumsfönster som påminnelse om att jag faktiskt är här. I Paris, trots allt. 

Slutligen behöver jag få skratta åtminstone en gång om dagen. Även om det är åt mig själv. Och jag behöver att inte få gråta. Börjar jag med det kommer jag slutligen att evaporera. Och upphöra att existera. 

...och aldrig får jag förlora den övertygelse som Piaf så länge skänkt mig: "Evidament il y parfois, des heures un peu difficile, mais tout s'arrange bien ma foi, avec Paris c'est si facile"

Le temps d'un baiser

Att konstatera att lyckan inte existerar kan också vara vackert.

L'ivresse qui s'évapore

Salongsberusad är ett vackert ord. Som för tankarna till Paris 1800-tals salonger där damerna viftar bort hyns lätta rödhet med en solfjäder. Salongberusning förutsätter en vacker dekor, ett välklätt sällskap, en elokvent diskussion. Ingenting av ovanstående attribut stämmer in på min fredagskväll. Men det är trots allt en fin eufemism av mitt nuvarande tillstånd.

Och vi har köpt nya rödvinsglas som inte är från Ikea. Betyder det att vi är fransyskor nu?

Trevlig dag ändå...

Om man vill konsultera parisvädret ska man läsa Le Parisien. Huruvida deras väderleksrapporter är mer pålitliga än andra kan jag inte svara på. Det handlar helt enkelt om att uttrycka sig. 

"Nous voici encore reparti pour une journée qui ne cassera pas trois pattes à un canard. Du côté des températures, il n'y a encore rien à espérer de bon. C'est à peine si le thermomètre passera la barre des 10 °C cet après-midi. Autant dire qu'on supportera encore le manteau. Quant au reste, eh bien disons que si le soleil fait quelque apparition, ce sera plus miraculeux qu'atre chose. En fait, c'est à nouveau à la sauce nuages que le ciel va être assaisonné, ce qui signifie bien-sûr que le parapluie sera encore d'utilité publique. Bonne journée quand même."

"en dag utan något märkvärdigt...fortfarande inget gott att hoppas på....knapppt att termometern passerar tio grader...än får man stå ut med jacka...låt säga att om solen visar sig är det mer mirakulöst än allt annat...molnsås på himlen...paraplyet fortfarande av allmänintresse....Ha en trevlig dag ändå." 

Note: Löpsedeln något daterad (1954). 

Sostanza dei giorni miei

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Detta är mina dagars substans: 

Den sista vackra åldern

Alla våra middagar resulterar i samma diskussion; efter några glas rött blir vi upprymda och lyckliga, tänder en cigarett i fönstret, betraktar vyn över stadens glittrande ljus, skålar än en gång och dricker för våra tjugo år. Men så blir vi med ens melankoliska. Våra tjugo år håller på att ta slut och vad som följer därpå kan inte vara i närheten lika vackert. Åtminstone inte om man får tro på musikkulturen. Vi har sedan länge passerat "She was only sixteen and too young to be drinking wine" och "Dancing queen, young and sweet, only seventeen". Arton och nitton är också över, men än så länge tycks vi fortfarande leva i den vackraste av åldrar. Våra tjugo år. Den franska musiken i allmänhet - Jacques Brel i synnerhet - har romantiserat denna ålder i hyllmeter av låttext, men dessvärre förefaller den även vara den sista åldern värd att referera till. 

"On se dit qu'à vingt ans, on est le roi du monde, et eternellement il y aura dans nos yeux tout le ciel bleu" - Francois Hardy

"Le couer bien au chaud, les yeux dans la bière chez la grosse Adrienne de Montalant. Avec l'amie Jojo et avec l'aime Pierre, on allait boire nos vingt ans" - Jacques Brel 

"...j'avais juste vingt ans. Au suivant. Au suivant." - Jacques Brel 

"La bohème, la bohème, ca voulait dire qu'on a vingt ans" - Charles Aznavour 

"Tes vingt ans mes quarante, si tu crois que cela, me tourmente, ah non vraiment Lisa" - Serge Gainsbourg

"...et des lambeaux d'enfance, collés à nos vingt ans" - Celine Dion

"Hier encore  j'avais vingt ans, je caressais le temps..." - Charles Aznavour 

"...une valse a mille temps, une valse a milles temps, de patienter vingt ans et pour que tu aies vingt ans et pour j'aie vingt ans ..." - Jacques Brel 

Det blir inte lätt när ingen längre sjunger om en. 

Jag måste erkänna...

Allting är som vore det hämtat ur ett arkiv över 90-talets mest plågsamma kännetecken: hans nästintill repellerande perfekta utseende, något odefinierbart svart kring handlederna, de lidelsefulla rörelserna, tendensen till tuppkam samt den obegripliga kopplingen mellan låten och det som sker i videon. Till och med text och musik andas ett i övriga länder förgånget årtionde. Och sen har vi dessutom den där obestämda - men alltid lika påtagliga - melodifestivalskänslan som sänder en svensk ilning genom ryggraden. Allt detta vilket gör följande mening till en svår bekännelse: Jag har fallit för det. Eller låt oss snarare säga för låten. (Man får sluta ögonen och lyssna.) Och tro mig att det är högst ofrivilligt som jag står nynnar på den catchiga refrängen i Paris färglösa metrovagnar. 

Men trots allt tycks resten av Italiens befolkning ha gjort likaså, för faktum är att Marco Carta ligger tvåa på den nationella topplistan med poplåten jag hatar att jag älskar. La forza mia. 

Le goût des mots

"Orden avskräcker oss. De finns där, men tycks samtidigt överstiga våra tankar, våra känslor, våra upplevelser. Ofta säger vi: "Jag finner inte orden". Ändock skulle orden inte vara någonting utan oss. De besviks av att möta vår respekt när de vill ha vår vänskap. För att tämja dem måste man väga dem, betrakta dem, lära sig deras historia, och sedan leka med dem, le med dem. Närma sig dem för att bättre njuta av dem, hälsa på dem, och alltid lite tillbakadragande säga:  "Jag har det på tungan - smaken av ordet som jag redan upphört att sakna". 

 

Voilà en något tveksam översättning till hur Philippe Delerm inleder bokserien "Le goût des mots" - "Smaken av ord", vilken gjort mitt liv lite vackrare sedan jag först upptäckte den. Första boken - "Le francais dans tous les sens" - köpte jag i något pretentiös anda på Institute Francaise i Florens, och tänkte förmodligen att det skulle se bra och bildat ut att berika min boksamling med en sådan titel. Till min stora förvåning var den utläst legio eftermiddagar senare. När jag månader därefter flanerade i latinkvarteren på Paris vänstra strand, och tog en omväg inom Gibert Jeunes bokaffär för språkvetenskap (jag har nyligen lärt mig att den unge Giberts bokhandlar inte är att underskatta, de smaklöst senapsgula markiserna till trots - en parantes.) fann jag att ovannämnda bok bara var en av åtskilliga. I en serie som dessutom är redigerad av allas vår (läs min) favoritfranske författare Philippe Delerm. 

Var bok har alltså en alldeles egen författare. Och behandlar det franska språket utifrån en alldeles egen aspekt. Förstnämnda bok var en nästintill episk berättelse om det franska språkets historia från romarnas vulgärlatin till dagens mediasamhälle som mer eller mindre kontrollerar den lingvistiska utvecklingen. Mitt andra bokval blev "Un bouquin n'est pas un livre", miserabelt översatt till "En bok är inte en bok" (i brist på svenska synonymer), men som belyser just de språkliga nyanserna genom att påpeka att vissa ord faktiskt inte är synonymer även om vi gärna behandlar dem som just det. Nu står det klart att jag länge gått om omkring och trott mig vara contente när jag egentligen varit satisfaite, och att om jag röker une clope så kan det rättfärdigas mycket enklare än hade jag rökt une cigarette.  Jag vet dessutom att un instant är flyktigare än un moment men har fortfarande inte förstått skillnaden mellan en bok och en bok...

Jag har inte för avsikt att göra detta till en språklig diskussion, utan helt enkelt att skänka en liten hymn à dessa små roliga och utbildande biblar som kan rädda vemsomhelst borttappad i ett främmande språks tvetydighet (eller mångtydighet?) . Historia, synonymer, etymologi, uttryckens ursprung, kulturella influenser och je ne sais qoui d'autre. 

Frankofilosofi

Jag hade gärna velat ta upp frankofil-diskussionen igen, men jag befarar att vi inte kommer någonstans med den. Förmodligen hade jag kunnat viga mitt liv åt upprepade - mer eller mindre djärva - försök att definiera ordet, fenomenet, kultiviteten, enfaldigheten, men det hade som alltid slutat med jag åberopat subjektiviteten för undslippa en psuedointellektuell slutsats. 

Men det upphör inte att fascinera mig.

Det upphör inte att förbrylla mig. 

Idag tog jag en stunds vila i mitt perpetuella försök att definiera begreppet frankofil, och istället gjorde jag lite research kring den allmänna uppfattningen. Jag skrattade så att jag grät, eller kanske grät jag så att jag skrattade, över vad jag fann. Lite för att det var komiskt. Snarare för att det var tragiskt.
Mest för att det var sant.

Wikipedia är som vanligt (till synes) sakliga, och deras knastertorra definition tryckte knappast på mina frankofila knappar:

"Frankofil är en beteckning för en person som inte är fransk, men hyser stort intresse för det franska språket och den franska kulturen.

Eftersom franskan under flera århundraden var diplomatins och bildningens kanske främsta språk kom detta språk att ibland förknippas med förfining. Detta kan ha påverkat människors tendenser att vilja framstå som franskintresserade.

Franskans ställning i den svenska kulturen under sent 1800-tal illustreras i en raljerande versrad som tillskrivits såväl Falstaff, fakir som Albert Engström:

I Paris schangtila salar
värsta buse franska talar"

Desto mer uppfriskande var det att läsa definitionen på susning.nu: 

"Frankofil, person som har en förkärlek till Frankrike.
Vanligt förekommande fenomen hos frankofiler:

Röka Gitanes
Lyssna på Edith Piaf
Läsa Albert Camus
Ställa mycket lägre krav på en eventuell fransk pojk/flickvän än vad man hade gjort på en av samma nationalitet."

Än mer tragiskt är kanske det faktum att då man söker på frankofil, hittar man som femte bästa sökträff (!) min tidigare blogg, där jag driver friskt med omvärldens fördomar gentemot svenska Frankrike-älskare. Ett tydligt bevis på att hur bristfällig forskningen inom området är.  

Bonjour tristesse

Det finns så många vackra saker. Som att vakna en torsdagsmorgon och finna att staden lagt sig under ett stort, silverfärgat molntäcke. Att små regndroppar strilar långsamt - likt salta tårar - längs fönsterrutan, och att överallt omkring en råder tystnad och ensamhet. Det är underbart att blicka ut över den den askgrå dagen, över de blyertsfärgade takåsarna, och välkomna tristessen med all uppriktighet. 

Och att låta Francoise Hardy tvåspråkigt ackompanjera den.

Ecrit en attendant ses pas...

Paris får att oss göra fullständigt oförklarliga saker. Idiotiska, om ni så önskar. Antagligen för att känna att vi lever. För att hellre känna smärta, vemod, melankoli - vad som helst - än att inte känna någonting alls. Kanske för att vi i denna stad har allt vad annat som krävs för att göra en bra film av våra liv, och det enda vi själva måste bistå med är handlingen. Så vi väljer intriger hellre än händelselöshet. Och i avsaknaden av problem ser vi genast till att det uppstår nya. Vi framkallar romanser som inte existerar genom att påkalla känslor vi inte känner. Vi refererar till principer vi inte har - aldrig har haft - för att producera meningsskiljaktigheter. Vi dricker rödvin i tid - och framförallt i otid - samtidigt som vi lyssnar till Jacques Brel och fäller några bittra, betydelselösa tårar i glaset. Vi älskar människor vi knappt känner och avskyr de som inte förtjänar vår tid. Helt enkelt för att vi mer än gärna skänker dem den. Vi kontemplerar valmöjligheter vi inte har, eller som - om vi nu skulle ha dem - är otroligt enkla. Vi suckar utan anledning. Än bättre; vi gapskrattar än mer utan en. Slutligen sitter vi på en trappa och väntar på någons ödesdigra steg, vilka med all säkerhet kommer att bringa olycka. För det är vad som gör oss lyckliga...

Bonheur

Lycka är...

...att kunna säga "Un café allongé sans lait à emporter s'îl vous plaît"...

...utan att finna det komiskt.

Så minns jag Paris

Och sen du. Du med dina kalla, orörliga honungsfasader, du med ditt varma guldtorn, du med dina boulevarder vars bilar passerar utan att erkänna din skönhet och vars flanörer önskar förtära den med alla sinnen i ett och samma andetag. Din doft av kaffe och nysprugna körsbärsträd, av vag avgas och färsk trycksvärta. Din smak av crêpemakarnas lågprisnutella, av det lätta regn som just upphört, av parfymstänkta kindpussar. Din yta av asfalt som som enkelt ger vika för stegen, av kall, evig marmor, svart smide, rutiga linnedukar och små sockerpåsar som rullar så mjukt mellan tummen och pekfingret. Din symfoni av porslinets klingade intill, av uppror någonstans bortom synhåll. Av han med saxofonen och sagofiguren bakom positivet. Och sedan din vy. Överallt din vy av allt ovanstående, under din himmel som alltid lovar den sol som alltid kommer. 

Sakura

Jag sitter vid öppna fönster. I ett rum som bara andas och andas. Som inhalerat våren på en enda sekund och fyllt hela interiören av exteriör. Varje detalj från takåsarna och skorstenarna kastar skuggor på den väldiga, färglösa väggen. Stadens lukt trasslar in sig i lakanen. Innergårdens tystnad landar mjukt på en stol. Mina papper rör sig inte en millimeter i den obefintliga vinden. Sikten är så klar att jag kan se långt bortom Montparnasstornet; förmodligen kan jag urskilja silhuetter hos byggnader som inte ens har 75- som postkod. Och jag kan räkna till nio kritvita flygplanssträck på den barnsligt blå himlen. Det är en onsdag i mitten av mars och jag hade egentligen kunnat vara någon annan stans. Kvar i Florens hade mötet med våren infallit tidigare, intensivare, grönare. Tillbaka i Sverige hade väntan varit längre - ankomsten förmodligen ljuvare. Men jag är inte någon annan stans. Jag befinner mig ännu en gång i Paris, i ett rum på åtta kvadratmeter som bara andas och andas. Och innanför Hôpital St-Louis murar har körsbärsträden redan slagit ut i fulländad, blekrosa blom.