Sakura

Jag sitter vid öppna fönster. I ett rum som bara andas och andas. Som inhalerat våren på en enda sekund och fyllt hela interiören av exteriör. Varje detalj från takåsarna och skorstenarna kastar skuggor på den väldiga, färglösa väggen. Stadens lukt trasslar in sig i lakanen. Innergårdens tystnad landar mjukt på en stol. Mina papper rör sig inte en millimeter i den obefintliga vinden. Sikten är så klar att jag kan se långt bortom Montparnasstornet; förmodligen kan jag urskilja silhuetter hos byggnader som inte ens har 75- som postkod. Och jag kan räkna till nio kritvita flygplanssträck på den barnsligt blå himlen. Det är en onsdag i mitten av mars och jag hade egentligen kunnat vara någon annan stans. Kvar i Florens hade mötet med våren infallit tidigare, intensivare, grönare. Tillbaka i Sverige hade väntan varit längre - ankomsten förmodligen ljuvare. Men jag är inte någon annan stans. Jag befinner mig ännu en gång i Paris, i ett rum på åtta kvadratmeter som bara andas och andas. Och innanför Hôpital St-Louis murar har körsbärsträden redan slagit ut i fulländad, blekrosa blom.