Ecrit en attendant ses pas...

Paris får att oss göra fullständigt oförklarliga saker. Idiotiska, om ni så önskar. Antagligen för att känna att vi lever. För att hellre känna smärta, vemod, melankoli - vad som helst - än att inte känna någonting alls. Kanske för att vi i denna stad har allt vad annat som krävs för att göra en bra film av våra liv, och det enda vi själva måste bistå med är handlingen. Så vi väljer intriger hellre än händelselöshet. Och i avsaknaden av problem ser vi genast till att det uppstår nya. Vi framkallar romanser som inte existerar genom att påkalla känslor vi inte känner. Vi refererar till principer vi inte har - aldrig har haft - för att producera meningsskiljaktigheter. Vi dricker rödvin i tid - och framförallt i otid - samtidigt som vi lyssnar till Jacques Brel och fäller några bittra, betydelselösa tårar i glaset. Vi älskar människor vi knappt känner och avskyr de som inte förtjänar vår tid. Helt enkelt för att vi mer än gärna skänker dem den. Vi kontemplerar valmöjligheter vi inte har, eller som - om vi nu skulle ha dem - är otroligt enkla. Vi suckar utan anledning. Än bättre; vi gapskrattar än mer utan en. Slutligen sitter vi på en trappa och väntar på någons ödesdigra steg, vilka med all säkerhet kommer att bringa olycka. För det är vad som gör oss lyckliga...