Men det upphör inte att fascinera mig.
Det upphör inte att förbrylla mig.
Idag tog jag en stunds vila i mitt perpetuella försök att definiera begreppet frankofil, och istället gjorde jag lite research kring den allmänna uppfattningen. Jag skrattade så att jag grät, eller kanske grät jag så att jag skrattade, över vad jag fann. Lite för att det var komiskt. Snarare för att det var tragiskt.
Mest för att det var sant.
Wikipedia är som vanligt (till synes) sakliga, och deras knastertorra definition tryckte knappast på mina frankofila knappar:
"Frankofil är en beteckning för en person som inte är fransk, men hyser stort intresse för det franska språket och den franska kulturen.
Eftersom franskan under flera århundraden var diplomatins och bildningens kanske främsta språk kom detta språk att ibland förknippas med förfining. Detta kan ha påverkat människors tendenser att vilja framstå som franskintresserade.
Franskans ställning i den svenska kulturen under sent 1800-tal illustreras i en raljerande versrad som tillskrivits såväl Falstaff, fakir som Albert Engström:
I Paris schangtila salar
värsta buse franska talar"
"Frankofil, person som har en förkärlek till Frankrike.
Vanligt förekommande fenomen hos frankofiler:
Röka Gitanes
Lyssna på Edith Piaf
Läsa Albert Camus
Ställa mycket lägre krav på en eventuell fransk pojk/flickvän än vad man hade gjort på en av samma nationalitet."
värsta buse franska talar"
Desto mer uppfriskande var det att läsa definitionen på susning.nu:
Vanligt förekommande fenomen hos frankofiler:
Röka Gitanes
Lyssna på Edith Piaf
Läsa Albert Camus
Ställa mycket lägre krav på en eventuell fransk pojk/flickvän än vad man hade gjort på en av samma nationalitet."
Än mer tragiskt är kanske det faktum att då man söker på frankofil, hittar man som femte bästa sökträff (!) min tidigare blogg, där jag driver friskt med omvärldens fördomar gentemot svenska Frankrike-älskare. Ett tydligt bevis på att hur bristfällig forskningen inom området är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar