Den sista vackra åldern

Alla våra middagar resulterar i samma diskussion; efter några glas rött blir vi upprymda och lyckliga, tänder en cigarett i fönstret, betraktar vyn över stadens glittrande ljus, skålar än en gång och dricker för våra tjugo år. Men så blir vi med ens melankoliska. Våra tjugo år håller på att ta slut och vad som följer därpå kan inte vara i närheten lika vackert. Åtminstone inte om man får tro på musikkulturen. Vi har sedan länge passerat "She was only sixteen and too young to be drinking wine" och "Dancing queen, young and sweet, only seventeen". Arton och nitton är också över, men än så länge tycks vi fortfarande leva i den vackraste av åldrar. Våra tjugo år. Den franska musiken i allmänhet - Jacques Brel i synnerhet - har romantiserat denna ålder i hyllmeter av låttext, men dessvärre förefaller den även vara den sista åldern värd att referera till. 

"On se dit qu'à vingt ans, on est le roi du monde, et eternellement il y aura dans nos yeux tout le ciel bleu" - Francois Hardy

"Le couer bien au chaud, les yeux dans la bière chez la grosse Adrienne de Montalant. Avec l'amie Jojo et avec l'aime Pierre, on allait boire nos vingt ans" - Jacques Brel 

"...j'avais juste vingt ans. Au suivant. Au suivant." - Jacques Brel 

"La bohème, la bohème, ca voulait dire qu'on a vingt ans" - Charles Aznavour 

"Tes vingt ans mes quarante, si tu crois que cela, me tourmente, ah non vraiment Lisa" - Serge Gainsbourg

"...et des lambeaux d'enfance, collés à nos vingt ans" - Celine Dion

"Hier encore  j'avais vingt ans, je caressais le temps..." - Charles Aznavour 

"...une valse a mille temps, une valse a milles temps, de patienter vingt ans et pour que tu aies vingt ans et pour j'aie vingt ans ..." - Jacques Brel 

Det blir inte lätt när ingen längre sjunger om en.