Jag minns Italien

Och så plötsligt minns jag Italien. Jag minns en stund i solen, ett liv höljt i fuktigheten från Toskanas kullar och doften av kaffe från öppna kafédörrar. Jag minns Ponte Vecchio sedd från Ponte Santa-Trinita, och Arnos azzurofärgade vatten glittrandes under det tidiga morgonljuset. Jag minns det djupa mörkret som tyst - nästintill omärkbart - smög sig över kullarna för att landa i den väldiga dalen. Musiken som alltid hördes någonstans ifrån Piazza della Repubblica. Vinden som förde med sig doften av oliv, vin, luft och rymd från bortom staden, bortom kullarna, från Chiantis oändliga fält av vinrankor. Jag minns ett kök där det alltid fanns olivolja och färsk basilika, vitlök och körsbärstomater, vinflaskor uppradade på det gamla skåpet. Där det oupphörligen doftade av gasspis och nylagad mat. Där den skorrande radion på köksbordet spelade från morgon till kväll, och där jag oräkneliga gånger serverade mina vänner tomat och mozzarella till förrätt, och mer eller mindre innovativa pastarätter till huvudrätt. Och alltid dessa cantuccini med detta Vin Santo som dolce. Jag minns timmar av kulinarisk njutning. Till musik och konversationer på ett språk som sände ilningar längs ryggraden.

Jag minns en vardag så ljuv som aldrig förr och aldrig därefter.