Les touristes

Jag tycker inte om turister. Jag har ingenting emot resenärer - tvärtom - vagabonden är demokratins främste försvarare. Men jag tycker inte om turister per definition. Högljudda och skräniga. Utbredandes och trängades. Helt oförstående och förlorade i det främmande språket och kulturen. Jag tycker inte om turister som köar, fotograferar, stannar upp för att läsa kartan, exklamerar, handlar värdelösa småting, flanerar och under högsäsong belägrar hela städer. Och minst av allt uppskattar jag när de kommer i trupp - alla åtföljandes ett rött paraply som viftar vid horisonten. Jag har arbetat med att inackordera diverse nationaliteter i pittoreska parislägenheter. Numer arbetar jag med att sälja dem glass. Jag har haft möjlighet att betrakta dem från nära håll, och jag baserar inga av mina anklagelser på ogrundade fördomar.

För mig har en direkt integration i den nya kulturen varit essentiell. Att konvertera till fransyska visade sig vara svårare än väntat, men att lägga bort mina turistmanér lärde jag mig illa kvickt.
Men på senaste tiden har jag gjort en vändning. Jag har - vad jag trodde var i syfte att håna turismen - anslutit mig till den. 

Men kanske rör det sig snarare om det fenomen Lena Sundström tar upp i sin bok "Känns det fint att finnas en dag till?": "För det slår ju aldrig fel. Att de här creddiga typerna till slut måste gå hela vägen runt för att få vara unika i sin creddighet. Stjärnkocken som älskar en McFeast & Co." 

Jag har under den senaste veckan investerat i två nya tingest, båda inköpta i närheten av Notre Dame. Häromdagen fann jag dessutom en förtjusande liten butik i närheten av mitt jobb, kallad för Les touristes.I skyltfönstret hänger en randig väska med affärens namn som tryck. Den håller jag ögonen på fram tills nästa lönecheck.