onsdag 20 maj 2009

A life less ordinary

Man kan vinna dagar och man kan förlora dagar. Den förlorade dagen är den som försvinner omärkbart - utan att lämna några spår. Den vunna dagen är den som levs, den som förtärs, den som upplevs och som stannar kvar. Den förlorade dagen är ett avdrag ifrån livet. Den vunna dagen är ett tillägg. 

Idag vaknade jag av en brådmogen sommarsol som flöt in genom gardinerna och föll på min nakna hud. Jag förberedde frukost och Isabel kom med färska croissanter och pain au chocolat. Vi drack kaffe medan Eros Ramazotti sjön Più bella cosa på radion.
Senare solade jag i sovrumsfönstret medan jag betraktade staden och nuet - utan att begrunna varken framtiden eller andra platser. 
Jag åkte den långa metrosträckan mellan Hotel de Ville och La Defénse för att möta Frida vid hennes jobb. Så långt västerut hade jag aldrig förr tagit mig. Hon packade ihop sin kaffevagn medan jag hänfördes av de enorma propotioner stadens arkitektur plötsligt tagit.
Tillsammans åkte vi till Champs Elysée för att att dricka billigt Alsacevin på det ställe vi en gång brukade gå till, och som vi inte återsett på precis ett år. Vi skålade för oss
En annan vän anslöt oförhappandes och vi blev salongsberusade där mitt i staden, mitt på eftermiddagen, i skuggan av solen. 
Vi tog den långa metrosträckan tillbaka och bjöd varandra förväl. Jag tog med mig mina återstående tjugo minuter av ledighet ner till Seine, där jag stod med armbågarna lutade mot bron och betraktade den sena eftermiddagssolen tindra på vattenytan
Väl framme på jobb porlade vinet ännu i kroppen och glassarna tycktes göra sig självt. Mitt i kvällens tumult äntrade Anna-Lena Brundin, och jag fick äntligen möta och tacka den person som skänkt oss så mycket glädje och samtalsämnen under vårt liv i Paris

Mer än så behövde inte hända. Denna dag var med råge vunnen.

1 kommentar:

  1. Oj, vad härligt! Saknar Paris... Men har svårt att förstå varför du inte varit i La Défense tidigare?

    SvaraRadera