Métro, boulot, dodo

Det sägs ofta att skillnaden mellan svenskar (läs nordligare breddgrader) och fransmän/italienare (läs sydligare breddgrader) är att de förstnämnda lever för att jobba medan de sistnämnda jobbar för att leva. Jag tror fortfarande att teorin stämmer, men kan även förkunna att jag själv är undantaget som bekräftar regeln. Det enda glassiga jag gör under mina fredag -och lördagskvällar har bokstavligen med glass att göra. Mitt franska vokabulär har utvidgats med orden: spatel, fönsterputs, bägare, lakrits och ta betalt. Mitt italienska med tjugofyra olika glassnamn samt quanti ne voule som svar på quanti gusti posso sceglere? På svenska har jag fått helt nya färgdefinitioner, och frågar numer om någon sett min pistachfärgade schal eller min amarettofärgade blus. I övrigt säger jag merci à vous när någon ringer fel, frågar mig om vägen eller till och med råkar trampa mig på foten. Min vardag har förvandlats till ett enastående métro, boulot, dodo. Ett franskt uttryck som trots allt motsäger teorin något.