Samlade små betraktelser

Raderna i mitt anteckningsblock har tagit slut. Till marginalerna fyllts av ord och meningar som förevigat allt det som flytt. Mycket av det antecknade har redan tagit form av artiklar eller blogginlägg, annat skrevs aldrig med intentionen att förädlas. Men vissa hastigt nerpräntade stunder har aldrig lämnat blockets linjer. Likt de som följer: 

"Tuileriträdgårdarna den 8:e Juni. Hela staden är askgrå. De färglösa molnen spänner över himlavalvet för att endast vid sällsamma stunder släppa igenom ett blekt och brådmoget sommarljus. I fjärran tecknar sig Eiffeltornet likt ett massivt, orubbligt monument av blyerts, och kring mina ben virvlar vindarna upp en smutsgrå sandmassa vilken är Tuileriträdgårdarnas rörliga grund. I norr kantas Rue de Rivoli av väldiga Haussmanska byggnader, vars honungsfärgade fasader ger mig intrycket av att vara ingenstans och i ingen tid. Paris tillhör inte det förflutna som det så många gånger sagts. Inte heller tillhör hon en en flyktig nutid eller en odefinierbar morgondag. Paris står stilla. En evig plats utom all tid och rum. Ett vakum genom vilket turisterna passerar för att under en kort stund upphöra att existera i den rådande tiden där utanför..."

Lördag 6 september 2008 
Fyra timmar någonstans sydväst om Paris växer barrskogen vertikalt mot svindlande höjder. Långt från huvudstadens glättiga neonljus och högfärdiga arkitektoniska skönhet minns jag med ens försummade adjektiv: Imposant. Vidunderligt. Grandiost. Till och med pittoreskt hade fallit i glömska. Men så sticker ordet plötsligt upp i form av en förtrollande liten kyrka, placerad mitt i detta ingenstans, i förgrunden till de massiva granklädda bergsväggarna. Till vänster guppar husen likt bojer på ett djupgrönt solglittrande hav av vegetation, som försökte de hålla takåsar och skorstenar ovan vattenytan. En smal bäck av turkosfärgat vatten rinner in i tavlan, och försvinner lika snabbt igen. Och denna sol! Som så enkelt tycks spräcka de fjäderlätta molnens slöja, och torka paris regnvåta septembergator ur minnet. Jag solar själen genom tågets solida dubbelglas, samtidigt som jag undrar huruvida vi fortfarande befinner oss i Frankrike. Den geografiska realiteten har hursomhelst ingen relevans. Skönheten är ett faktum.

Måndag 8 september 2008

Så plötsligt faller natten över Florens. Som smög den sig tyst och stillsamt fram över kullarna för att mjukt landa i den väldiga dalen. Då solen slocknat tänds hundratals dova gatlyktor längs Arnos kajer, och hundratals glittrande reflektioner på den mörka vattenytan. Likaså vinden smyger sig på och stjäl så slutligen hettan från den tunga sensommardagen. Allting blir lugn, rymd och luft.

Tisdag 22 september 2008

Jag faller i kärlek för Florens. För hur den stilla, mjuka vattenytan återspeglar det tidiga solljuset som reser sig bakom kullarna. För hur detta ljus - under den sena eftermiddagen -slingrar sig kring magnifika korintiska pelare, hur det väller in genom de romerska valven, och inte minst hur det värmer mitt frusna, skandinaviska ansikte och ritar dit hundratals höstfräknar. Mina andetag har djupnat sedan jag kom hit. Kanske för att den toskanska landsbyggden ljumma vindar tycks föra den friska doften av luft, grönska och oliv ändan ner till stadens gator. Kanske för att dessa gator doftar så ljuvligt av soltorkade tomater, kaffe och rökig medeltid. Jag har förälskat mig i språket. I piazzornas musik. I italienarnas leenden. I oräkneliga pärlor av skönhet som gömt sig bakom grindar, mellan hus och i slutet av osynliga passager. Få stunder i livet tycks mig lika rogivande som då Florens alla kyrkklockor ringer i perfekt unison sång, och för tankarna till Auden, Appolinaire eller vemhelst av världens poeter.

"Jag hade glömt hur tystnaden lät. Naturens viskande och dova nynnande, spelandes likt en lågmäld symfoni överallt i luften. Det porlande ljudet av vinden och bladens lek, den ohörbara stillheten. Jag hade glömt hur den anspråkslösa skönheten såg ut; de vackra färgerna intrasslade i det vildvuxna gröna, de hårda stenfasaderna upplösandes i ett hav av förunderlig grönska. Jag hade glömt att tidlösheten existerade. Tills jag återfann den här ikväll, sittandes utsträckt i en trädgård i Giverny"

 

 

"Då solen står som högst över Piazza di Santa Crocce, då sitter en gubbe på hörnet av bänken, djupt försjunken i sin dagstidning. Då ljuder musik och applåder från dockteatern framför mig. Då har en trött uteliggare slagit sig ner på den varma, torra asfalten för en stunds vila under novemberljuset. Då strömmar de troende ut ur kyrkan efter söndagens Allhelgonagudstjänst. Då doftar det av dyr parfym från den eleganta italienskan - och hennes hund - bredvid mig. Då har turisterna avgjort att det blivit för sent på året för att åka till Florens, och stadens invånare har återtagit sin stad i den stund den är som skönast."


 

"Vi var blott tjugo år och ännu hade inga av livet desillusioner hindrat oss från att skapa nya luftslott av ständigt expanderade dimension. Hursomhelst levde vi lika mycket för tårarna som för skratten, och av dessa delade vi alla med oss då vi skålade för livet medan den bleka månen lyste likt en dekor i bakgrunden och innergårdens doft av rök och sommarblom klättrade upp längs husfasaden och in genom fönstret vilket stod öppet mot den florentinska natten..."