Det är inte enkelt att kultivera relationer på avstånd, och med ett nytt liv som vill levas. Att befinna sig bortom mil av land och hav från vänner och familj. Att människor som förr var substansen av ens dagar numera reducerats till röster i telefonen eller rader i meddelanden. Att självklarheter som jag ringer senare, ska jag komma över en stund eller vi ses ikväll förvandlats till omöjligheter.
Jag har förvisso merparten av mina vänner på ett få gators avstånd i Paris. Men även här - i detta liv, i denna stad - tycks våra dagar allt för sällan korsas. Och ibland undrar jag om jag blivit en sämre människa. Då jag inte allt för sällan känner mig som Benabar i sången som följer.
Bosatt i Paris sedan fem år tillbaka, med undantag för en omväg till Florens 2008-2009. Bor med Y i 12:e arrondissementet, i en lägenhet med många hörn och knarrande trägolv. Läser applicerade språk på Sorbonne Nouvelle; är aspirerande översättare/språkvetare/journalist och redaktör för Vagabond. Tycker om granatäpplen, drycker som bubblar, gamla italienska låtar och att skriva på tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar