Mitt emot varandra, under ljuset som faller från mässingkronorna i taket på Chartier, sitter jag och F för sista gången denna paristid. Tidigare samma dag utspelade sig ett perrongsavsked mellan F och hennes pojkvän, vilket jag nu får rekapitulerat för mig.Naturligtvis går vi till Chartier ikväll.
Att jag ska dit igen nästa vecka, eller att jag var där häromveckan, har ingenting med saken att göra. För om man frågar F - eller vemhelst av mina närmsta, frankofila vänner - var de vill spendera sin sista kväll i Paris, har svaret alltid tre stavelser och ligger halvt undangömt vid de Stora Boulevarderna.
Det är ju inte för intet som vi ibland får smita förbi den kroniska halvtimmeskön. Eller blir serverade ett glas champagne, oförhappandes.
Det har krävts en del arbete för att komma dit vi är idag.
Jag ringer min pappa. Det är hans 55:e födelsedag.Men vem är Mario?
Och hur kan man vara säker på att vi ses där - förr eller senare?
Jag ska lämna ännu en lägenhet. Uppbrott som jag vant mig vid, och som inte längre är svårmodiga utan endast svårorganiserade.
Nej, jag har inte la tête dans les nuages idag, som sedvanligt en gråvit fredagseftermiddag på en kontorsstol i Paris. Det befinner sig långt mer söderut. Bland vidsträckta, lilablå lavendelfält. På nyvakna marknader, i pinjeträdens skugga, längs vinrankorna, under antika akvedukter, hos mistralvinden, besk pastis och runt portvin. Och bland tusen andra idyller som ännu bara levts genom Johan Werkmästers provensaliska skildringar.Och tankarna färdas ännu längre än så. Beger sig mot kusten, längtar efter att återse den linje där himlen möter Medelhavet. Flanerar längs Promenade des anglais, känner historiens italienska vingslag, kryssar mellan hus som skiftar i ockragult, terracottarött och ljust kanelbrunt.
Där de korsar den spanska gränsen blir bilderna vagare, landskapet svårt att distinguera, utdraget och suddigt som betraktat genom en tågruta. Men jag uppfattar ord - ibland hela innebörder - runtomkring mig. Och dekoren tycks höljd i musik och dofter vilka ter sig förvånansvärt välbekanta. Kanske är det paella, sangria och Estrella Morente. Kanske är det till och med Carlos Ruiz Zafon, när de närmar sig Barcelonas dunkla gränder.
Jag sitter kvar i Paris. Med huvudet till synes bland molnen. Medan mina tankar försvinner bort någonstans i fjärran, mot en osynlig destination.
Men snart reser jag mig upp, tar min stol och åker.
"...still, it looks as though the cost of reading, even if you buy books instead of borrowing them and take in a fairly large number of periodicals, does not amount to more than the combined cost of smoking and drinking."Det är den typ av vackra frågor man kunnat ställa sig om livet handlat enbart om atmosfär. Vilket det alltför sällan gör.
http://www.george-orwell.org/Books_vs._Cigarettes/0.html
Essä funnen i The Travel Book Shop, Notting Hill, London
Det är sant att jag har alltför många principer. Saker jag kategoriskt gör eller vägrar, utan att någonsin fråga mig varför. Att inte dricka mitt kaffe på Starbucks är en av dem. För att Starbucks lever upp till adjektiv likt massproducerat, opersonligt, karaktärslöst, överdrivet och något överskattat. För att i Paris dricker man sin microstora kaffe vid zibardisken, avslutar det inom loppet av några sekunder, lägger en euro och går sin väg.
Jag tycker om prenumerationer. På samma sätt som jag tycker om att tillhöra en klass, en organisation, en klubb, en webbsida. Det har att göra med tanken på hur mitt namn figurerar i listor. Hur någon registrerat mig, väntar mig, kontaktar mig, skickar ut till mig. Det handlar om existens på rent administrativ nivå.
Jag har alltid haft lite svårt för Ronny Sandahl. Sedan den där gången då han - efter att ha spenderat ett par veckor författandes, filosoferandes, calvadosdrickandes och vem-vet-vadandes i Anna-Lena Brundins montmartrelya - skulle överlämna lägenhetsnycklarna till mig och F. Det var vår fjärde dag i Paris, vi var unga, vackra, odesillusionerade och törstande efter allt som kunde tillskrivas minsta litterära värde. Men framörallt var vi fattiga som kyrkråttor. Eller snarare som tonåriga parisstudenter på CSN-bidrag.
Så slutligen blåser vinden in. Den som plötsligt - och med den kvava sommarnattens beslutsamhet - slår upp alla fönster på vid gavel och blåser ut ljusen i kandelabern. Som bläddrar upp dagstidningar på mystiska sidor och får gardinerna att dansa längs väggarna. Som blåser iväg papper över golvet, får blommorna att darra i vasen, river ner vykort från väggarna och smäller tillbaka fönsterna lika häftigt som de öppnades. 
