Landsflykting

Italienarna tycker naturligtvis inte om Andrea Bocelli.
Lika lite som fransmännen tycker om Celine Dion.
De som lyssnar på opera anser honom vara alltför poporienterad, och de som föredrar pop tycker att han är alldeles för opera. Han hör inte hemma någonstans liksom. Ingen vill ha honom där.

Fast om man nu råkar vara svensk, med lagom som ledstjärna och mellanmjölk till frukost, vågar man då offentliggöra sin faibless? Utan att avskrivas som persona non grata i samtliga officiella sammanhang?

Ty få saker ter sig så magiska som Bocellis röst i kombination med det italienska språket. Lagom salongsberusad på en Chianti. Med en florensnatt som djupnar utanför fönsterna och några lågor som vajar lojt i den ljumna kvällsvinden.*

Så nu förstår ni varför jag lämnade Italien.
Man ville inte ha mig där.



* La bellezza di oggi