Ta seden dit man kommer

Det är sant att jag har alltför många principer. Saker jag kategoriskt gör eller vägrar, utan att någonsin fråga mig varför. Att inte dricka mitt kaffe på Starbucks är en av dem. För att Starbucks lever upp till adjektiv likt massproducerat, opersonligt, karaktärslöst, överdrivet och något överskattat. För att i Paris dricker man sin microstora kaffe vid zibardisken, avslutar det inom loppet av några sekunder, lägger en euro och går sin väg.

Att dricka kaffe på Starbucks i Paris är som att äta på McDonalds varhelst utanför Amerika. Eller varhelst, basta.

Men i London är det annorlunda. Och det handlar inte enbart om att ta seden dit man kommer i bemärkelsen att anpassa sig. Det handlar om att vilja integreras i den tillfälliga kulturen.

Trots min läggning åt rödvinshållet skulle jag aldrig sitta och smutta på en Bordeaux, omgiven av pintfyllda engelska magar. Och jag kan med glädje äta en Fish&Chips - frityrfobi förträngd - och lyssnat på Here comes the sun istället för Je veux du soleil. För att verkligen vara där jag är.

Och således har min Londonvistelses dekor varit en Starbucksmeny - en grande frapuccino caramel min ständiga färdkost. Och detta utan minsta tillstymelse till skuld. För att ibland måste en princip ge vika för en annan. Och för att ibland, när man kompromissar sina principer, inser man dessutom vilket gott kaffe man gått miste om...