Långt bortom Paris...

Nej, jag har inte la tête dans les nuages idag, som sedvanligt en gråvit fredagseftermiddag på en kontorsstol i Paris. Det befinner sig långt mer söderut. Bland vidsträckta, lilablå lavendelfält. På nyvakna marknader, i pinjeträdens skugga, längs vinrankorna, under antika akvedukter, hos mistralvinden, besk pastis och runt portvin. Och bland tusen andra idyller som ännu bara levts genom Johan Werkmästers provensaliska skildringar.

Och tankarna färdas ännu längre än så. Beger sig mot kusten, längtar efter att återse den linje där himlen möter Medelhavet. Flanerar längs Promenade des anglais, känner historiens italienska vingslag, kryssar mellan hus som skiftar i ockragult, terracottarött och ljust kanelbrunt.

Där de korsar den spanska gränsen blir bilderna vagare, landskapet svårt att distinguera, utdraget och suddigt som betraktat genom en tågruta. Men jag uppfattar ord - ibland hela innebörder - runtomkring mig. Och dekoren tycks höljd i musik och dofter vilka ter sig förvånansvärt välbekanta. Kanske är det paella, sangria och Estrella Morente. Kanske är det till och med Carlos Ruiz Zafon, när de närmar sig Barcelonas dunkla gränder.

Jag sitter kvar i Paris. Med huvudet till synes bland molnen. Medan mina tankar försvinner bort någonstans i fjärran, mot en osynlig destination.
Men snart reser jag mig upp, tar min stol och åker.