Samma dag jag flyttade in hos I påbörjades en totalomvandling. Från en vår som karaktäriserats av öl i solskenet, ofattbart stora nutellaburkar i skafferiet, nattliga ost -och champignoncrêpes, upptäckten av vit choklad och inte minst obegränsat med Amorinoglass, fick sensommaren en plötslig smak av stekta grönsaker, fruktsallader, vitt vin, knäckebröd och havregryn. Och av joggingturer i skymningen eller diverse spektakulära övningar i den sena eftermiddagens svalka.
Allting har hitintills pågått under lugna, högst kontrollerade former. Ingen har hyperventilerat. Ingen har fått oväntade vredesutbrott eller panikslaget och skamset gömt tomt godispapper mellan soffdynorna. Inte ens det faktum att jag häromdagen såg Chocolat, och att jag nu sitter i fönstret och läser uppföljaren Karamellskorna - i vilken den vaniljdoftande chokladen tycks rinna ut från mellan raderna - har fått mig att hissa vit flagg.
Men. En text likt ovan måste alltid leda till ett men - annars hade den inte varit av intresse. Men det finns någonting så litet, så enkelt, så till synes alldagligt och oansenligt, som med ens hade fått mig fullkomligt irrationell. Une Dame Blanche.
Det är så grundläggande att det är löjligt. En kula vaniljglass, en klick vispgrädde och några penselstreck chokladsås. Varken mer eller mindre. Som en barnlek. Som en 4-årings födelsedagskalas.
Jag hade kunnat drömma om extravagans. Om vit mocka, romtryfflar, chilirutor, citonparfaiter, pistaschmacarons och mille-feuilles. Men dess pretentioner lockar mig inte det minsta. Det enda som nu skulle få mig på fall är det underbara hos en Dame Blanche. Och det underbara är det enkla.
Varje klassisk fransk diet bör innehalla vitt vin!
SvaraRadera