Jag ska lämna ännu en lägenhet. Uppbrott som jag vant mig vid, och som inte längre är svårmodiga utan endast svårorganiserade.
Och som vanligt är det böckernas fel. Denna ständigt - nästintill mystiskt - expanderade kvantitet av litterära alster, som plötsligt en dag lagt sig i högar lite överallt, utan att någon förstår riktigt hur de hamnat där.
Jag må ha varit omedveten om att ha inhandlat dem. Det kan ha varit i ett svagt ögonblick - det är det oftast. Hursomhelt var de aldrig destinerade för svarta 5-liters sopsäckar eller kartonger som senare ställs ut på gatan för allmän exponering och runtrotning.
Jag måste behålla dem.
Jag samlar ju på dem.
Inför mitt framtida bibliotek, vilket skall innehålla fler verk än min forna svensklärares klena femtusen.
Det är klart att det är en tävling.
Han vet bara inte om det.
Problemet är prioritering. Ska böckerna med måste något annat bort. Och valet är inte brett; utöver en stor tavla på en ung Jacques Brel i förgrunden till Eiffeltornet, några stearintäckta ljusstakar och en opraktisk (onödig?), fyrkanting, tofsbeklädd, blå hatt från cermonin på Sorbonne, återstår endast min garderob. Jag måste alltså välja ut favoriterna bland mina kläder (läs klänningar). Lite som att tvingas välja mellan sina barn, kan jag tänka mig.
Och resterande kreationer får ställas ut i en sopsäck bland grovsoporna utanför porten. För allmän exponering och runtrotning.
Jag undrar om något av fyllorna i vår trapp skulle se tjusig ut i min korallfärgade klänning...
I can see clearly now
8 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar