Aux adieux etc.

Jag befinner mig på 28 tömda, renskurade och klorinblekta kvadratmeter. Betraktandes en parisutsikt som blir svårt att lämna - omöjlig att glömma. Livet nerpackat i väskorna utanför dörren. Minnena kvarblir någonstans, jag vet inte exakt var. 

Vi flyttar igen. Åt olika håll. Jag och Sarah.

Kanske - förhoppningsvis - återses vi igen när Parishösten börjar falla över trottoarerna och trasslar in sina färger bland träden i Jardin de Luxembourg. Men sådant vet man aldrig på förhand. 

Och som alltid vid avsked nynnar vi: 

"On s'est aimé comme on se quittait, tout simplement sans penser au demain, au demain qui vient toujours un peu trop vite, aux adieux qui quelques fois se passent un peu trop bien"