Sous le ciel de Paris

Igår kväll kom den slutligen efter oss. Syndafloden. Och med sig hade den högstadiets discolampor till blixtar, vilka blinkande ovan Bellevilles hustak i samma takt som fenomenalt stora hagelstenar träffade fönsterrutorna. Ljudet överröstade alla tankar. Överröstade min panikslagna telefonkonversation med I, vilken jag hastigt avslutade då jag insåg att jag inte borde befinna mig i närheten av elektriska apparater. På Meteo France varnade man för att ge sig ut. Så jag tog naturligtvis mitt paraply för att gå henne till mötes. Det var ett skämt. Om väderbitet kan användas som adjektiv för ett ansikte som bara vände utanför porten, då var det så jag såg ut.

Jag lade mig i sängen. Jag lade mig under sängen. Jag kampade i trapphuset tillsammans med mina pårökta grannar. Jag stängde alla fönster, men trodde att de skulle spricka av haglets våldsamma slag. Jag öppnade alla fönster. Och såg rakt in i våningen mittöver, där man helt oberört skrattade och drack vin - som vore discoljuset ett välkommet inslag i kvällens soirée.

Men så är jag ju också livrädd för allt. Speciellt blixtar.
Och karuseller.